kyrkan lämnar mig

Jag erkänner villigt att när jag som präst bloggar i kyrkliga ting sker det hela under ett visst mått av självcensur. Åsikter om både ditt och datt i Älvsby församling ska inte ventileras på min blogg utan jag ska i stället torgföra sådant in real life där jag ju befinner mig. Särskilt känsligt är detta om det skulle vara kritiska synpunkter då kyrkliga miljöer är särskilt känsliga för kritiska synpunkter – inte sällan in absurdum.

 

Trots min självcensur har nog genom åren i allmänna termer kyrkokritik smugit sig in bland blogginläggen, dock inte i den omfattning eller tydlighet att folk reagerat. Eller så har de inte fattat vad jag lindat in. Eller så har de inte läst min blogg. Vad vet jag.

 

Vad händer nu när jag vid halvårsskiftet går i pension? Förändras självcensurens ribbhöjd då jag inte har något forum att annars lufta vad jag anser? Möjligen. Så jag övar nu.

 

Känslan bakom rubriken kyrkan lämnar mig har att göra både med nationella och lokala ting.

 

Dagens Svenska kyrka är betydligt mer enfaldig än den jag prästvigdes i för 40 är sedan. Då tilläts och debatterades en mängd olika frågor vilt och fredligt. Maktapparaten var mindre och marginaliserade inte på grund av åsikter. Att knäppdojor oberoende av åsikt kunde ratas och ställas åt sidan var ju självklart men i diskussionen om hur evangeliet om Jesus skulle ges till det svenska folket och hur församling skulle prioritera och byggas vågade alla yttra sig. Idag upplever jag att det inte är så. Det kan vara jag som har förändrats eller så har kyrkan lämnat mig.

 

I dagens Kyrkans tidning finns en bra artikel om den nya gärningslära som lanseras i alla sammanhang inom den MTD-religion man upplever att kyrkan ”uppifrån” kablar ut.* Att människor – som Kyrkoordningen anger – skall komma till tro på Kristus verkar inte lika prioriterat som miljö, ekologi, fossilfritt och andra i och för sig på skapelseplanet goda men inte frälsningsrelaterade kristna ting.

 

Känslan kyrkan lämnar mig finns där – övergripande och nationellt. Liksom lokalt.

 

Nu skall du, noble Bloggläsius, inte tro att jag är förändringsobenägen! Tvärtom!

Jag är en orolig rastlös figur som hela tiden funderar över om det sätt församlingen yttrar sig på är det sätt som optimalt befrämjar att människor kommer till och växer i tro. Jag har definitivt inte klart för hur man skall göra för att bota bristerna men jag är ganska vass när det gäller att diagnosticera. Inbillar jag mig.

 

Ta detta – ett exempel – med Mässa, alltså Nattvarden.

Skall den vara ett naturligt inslag i gudstjänsten på Herrens dag?

Skall den dukas fler gånger under veckan? Hur skall den då firas?

 

I och med Fastlagssöndagen 2015 togs beslutet att börja fira söndaglig Mässa i Älvsby kyrka. Det gladde mig storligen. Jag anser nämligen att det Gud vill ge inte skall hållas tillbaka.

  • Att Gud hör bön gör att vi ber – om förlåtelse, om hjälp, för andra. Vi har aldrig låtit bli bara för att en del inte tror på bön.
  • Att Gud gett oss sitt Ord gör att vi läser och försöker tillämpa det. Vi stryker inte Bibel och förkunnelse ur gudstjänsterna bara för att någon tycker att det är sagor.
  • Med att Guds Son kvällen innan han gav sitt liv för världen gav sina följeslagare Bordet kommer ytterligare en Gudsgåva som rimligen skall hanteras på samma sätt. Eller?

I nästan två år höll det innan man för att nå någon sorts kompromiss valde att falla undan för någras tryck och börja ransonera nåden. Det fanns nämligen folk – en del som nästan aldrig firar gudstjänst – som gjorde sig till tolkar för andra som de hört inte vill att det skall vara Nattvard när de någon gång kommer sig till kyrkan. Inför det trycket backades det med resultat att en söndag i månaden får ingen, inte ens de som vill, ta del av det Jesus instiftat.

Kanske uppfattas detta som en liten detalj men hos mig ger det känslan kyrkan lämnar mig.

 

Veckomässa firas varje onsdag. Den är ingen kioskvältare men numera möts 8-15 personer varje onsdagskväll 18.30. I juni och juli skall den inte firas – varför? Kanske finns det svar på den frågan men jag känner inte till de svaren utan menar att runt 10 personer som vill är väl full anledning för präster som har att förvalta sakramenten att sätta fram grejerna!

Dessutom är det min erfarenhet – jag har genom åren varit celebrant för de flesta av dem – att under sommaren kommer också en och annan turist. Till detta kan ju inte jag med semester i juni och som pensionär i juli gå i Mässan. Känslan kommer: kyrkan lämnar mig.

 

En sak till, det som bilderna visar.

Det socialdemokratiskt ledda kyrkorådet genomför med centerns stöd att folkkyrkan stängs för folk. De gick de inte till val på i höstas.

 

Naturligtvis har Kyrkorådet inte tagit ett sådant beslut. Det är dikterat av annat – arbetstider till exempel. Men effekten blir att de lördagar det inte är dop och/eller vigslar – två av tre – kan folk inte gå in i och be i den kyrka som leds av dem som säger sig värna folkkyrkan. Är det vettigt?

Sommaröppettiderna skall visst också ändras så att kvällsflanörer – ortsbor, hemvändare och turister – inte efter besök på släktens grav kan ta skydd för myggen för att be och tänka utan ställs på trappan inför en låst port. Tänk om folk då känner som jag: kyrkan lämnar mig.

 

I detta inlägg lät jag en hel del självcensur fara.

Jag valde att göra så i denna uppbrottets tid.

Som en övning för framtiden.

 


*  MTD står för Moral Therapeutic Deism – Moralisk Terapeutisk Gudstro.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0