stigstrombergsson

Denna bloggpost är en dag försenad men så går det när dagar fylls av annat. Med tiden kommer jag att komma ikapp. Läs i alla fall NU kapitel 14 i Apostlagärningarna. Alltså NU.

Är man svag för rubriker kan detta inlägg få formuleringen

Första missionsresan del 2.

Det är nämligen den vi befinner oss mitt i. Lukas berättar ganska lugnt om vad som hände och att historien upprepar sig på hart när varje plats. Först förkunnelse för judar (i förskingringen) och beroende på deras reaktion bollen vidare till icke-judar, hedningar.

Det är det nya som sker i andra halvan av Apostlagärningarna. I första delen när Petrus är huvudperson har det varit judar i vid mening som stått i fokus. Med Paulus kommer hednamissionen* in på allvar. Att det senare är en fullt legitim utväxt ur det tidigare markeras på flera sätt i berättelsen.

Det ena sättet är arbetsmetoden först judar sedan andra. Budskapet om befrielse och syndernas förlåtelse är för alla men först fast inte mest till judarna, det folk som Gud ingick det gamla förbundet med, som med Abraham som stamfar fått omskärelsen, buden och profeter till vägledning.

Det andra sättet att markera samma sak är berättelsen om att Paulus botar en lam. Förutsatt att de som hörde denna text läsas upp inte tidigare tagit en tupplur känner de igen lam-man-botande både från Jesus i Lukas första bok och av Petrus i början av den andra. Underberättelsen manifesterar tanken att Jesus går vidare – inte går igen – i apostlarna och att Paulus tillhör dessa.

Folket i Lystra reagerar helt adekvat. När de ser den lame frågar de dock inte som i Petrus-fallet i kapitel 4 om i vems namn och auktoritet detta är gjort. Hedningarna har svaret själva. De drar slutsatsen att detta är gudomligt och givetvis följdslutsatsen att det måste vara deras gudar som varit i farten. Det är naturligt att människor gör så – förstår det gudomliga utifrån sin egen andlighet.

I den saken skall sägas att allt som glimmar inte är guld. Paulus och Barnabas reaktioner, när de väl fattat vad som var på gång, visar tydligt att det finns en linje mellan sann Gudstro och osann. Zeus och Hermes kallas maktlösa gudar till skillnad från den levande Guden, den som intill denna tid visserligen varit god mot alla och låtit icke-judar leva i okunnighet men nu bjuder alla till sig genom Jesus.

Förföljelsen förföljer dem och det är nära att sluta illa. Paulus och Barnabas klarar sig och på sin resa tillbaka till Antiokia i Syrien utsåg de också äldste i varje församling. Lukas, som skriver efter det att de brev som finns i Nya testamentet var skrivna och spridda lite här och var, berättar det till synes i förbigående som något viktigt för Theofilos att veta:

Det var apostlarna som till sin roll som undervisare och grundare av församlingar och med ansvar att se till att saker fungerade på rätt sätt också installerade ledare i de lokala församlingarna. Modellen för det hela hämtades från hur judiska synagogor fungerade. Värt att notera är att det grekiska ordet för tillsyn är kopplat till det ord vi lånat in från det språket – biskop. Det grekiska ordet vi översatt med äldste har gett låneordet präst. Paulus och Barnabas auktoritet och agerande blir byggstenar för den ämbetsstruktur som mycket tidigt, redan när Lukas skrev, börjat etablerar sig i den kristna kyrkan. De stora så kallat historiska kyrkorna bevarat intill denna dag – apostoliska som de är.

*  För jämnåriga till mig som är väldigt många år ung kan det vara så att ordet hednamission får helt andra klockor att ringa jämfört med vad som avses i Lukas skrifter. När jag var kanske en fjärdedel så ung som jag är nu kunde man höra till åren komna vänner av mission använda ordet och då ungefär avse vit man med tropikhjälm och kakishorts talandes till infödingar i Afrika söder om Sahara. Visst var dessa hedningar också i Bibelns mening men det var oftast missionären också – i Biblisk mening,