stigstrombergsson

Kändisar är tillbaka.

I början av kapitel 7 i Markus berättelse kommer fariséer och skriftlärda tillbaka. Konflikten mellan dem och Jesus återupptas. Allt verkar alltså som vanligt – men ändå inte.

Tidigare har motståndarnas invändningar mot honom i princip rört sig kring att han gör sånt bara Gud kan och får göra. Han förlåter synder, har en utmanande auktoritet och har blivit väldigt populär. Markus har visat att det gällt makt och auktoritet.

För judar är Guds bud och regler en stor tillgång. De ger identitet. Både Jesus och Markus ser det så och är delar av det. För den allra första kristna församlingen var samma judisk identitet självklar. Men var judar som trodde att Jesus var just judarnas Messias/Frälsare/Befriare och hade uppstått från de döda. Det ändrade inte deras seder och vanor. Guds bud och regler häll man fast vid som man var van.

När Markus 30 år efter att händelserna hände sätter samman sin skrift är situationen annorlunda, framför allt utanför Palestina. Sannolikt är han i Rom där de Jesustroende nu består av två grupper – judar med sin självklara livsstil, icke-judar utan en massa regler om allt möjligt. Olika tankar kring vad som är rent och orent, rätt synsätt och inte, finns i gruppen. Såhär långt i sin berättelse – kapitel 7 – tänker Markus efter och väljer ut ord och händelser kring Jesus som kan ge vägledning i den då aktuella situationen, den på 60-talet. Det ger konflikterna i kapitel 7 en annan eller en ytterligare aspekt.

En diskussion mellan Jesus och de judiska synsättet presenteras. Det finns ingen anledning att tro att sådana diskussioner inte fördes på 30-talet mellan Jesus och andra. Jesus hållning som kan ses som liberal i detaljer men fokuserad på reglernas poäng finns också hos andra debattörer inom judendomen. Samtalet är därför fullt autentiskt.

Men som det är placerat i Markus berättelse blir kapitel 7 främst ett inlägg i de senare inom-kristna debatten och det slås fast att ondskans problem är större än yttre beteende – det sitter inuti folk.

Förklarade Jesus all mat för ren – som det står i vers 19?

I princip Ja! Det är Markus slutsats. Men i praktiken ändå inte. Just då. Det måste också sägas.

Jag menar såhär: Det finns inget som tyder på att Jesus och hans följeslagare på 30-talet gick över till gris- och bloddiet. Hade Jesus varit en känd fläskkotlettätare hade ett sådant avsteg från judisk praxis funnits med i anklagelserna mot honom inför Stora rådet och blivit en uttalad anledning till dödsdomen. Men frågan är aldrig uppe då. Jesus åt nämligen inte fläsk. Eller blodpudding. Ens efter händelsen som beskrivs i kapitel 7.*

Men i efterskott leddes den kristna kyrkan inklusive Markus till slutsatsen att saker som kost inte spelar någon roll. I  efterskott förstod man att det vari enlighet med Jesus undervisning.

Judarnas tankar om rent och orent gällde inte bara mat. Det gällde också folk. Med att berätta vad Jesus gör vid sin utlands-paus-tripp i verserna 24-30 visar Markus att redan Jesus var på den inneslutande, inte exkluderande linjen. Orena hedningar gavs redan av honom en släng av sleven – givetvis skall det också vara så nu!

I centrum av liknelsen om olika jordmån – kapitel 4:10-12 – nämndes att några skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå. Med den liknelsen om säd introducerades det långa avsnittet med tal om bröd och allt möjligt i närheten av det. Jesus motståndare – judarna som inte tror på Jesus – är blinda och döva – visar det sig.

Efter konfrontationen i kapitel 7 berättar Markus om en som var döv som ges hörsel, en motsats till vad som påannonserades i liknelsekapitlet. Med slutsatsen: Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.

*  Detta resonemang kan styrkas vidare. Om de 12 namngivna följeslagarna – där Petrus ingick – fattat direkt hade just Petrus inte behövt övertygas om saken så som det berättas i Apostlagärningarna kapitel 10 och 11. Paulus hade inte heller behövt skriva Galaterbrevet.