en annan kyrka 2

I förra bloggposten förespeglade jag att det skulle komma ett blogginlägg till utifrån Dag Sandahls bok. Det kommer nu.

 

Först skall en sak säkras i förra bloggposten som jag när jag på nytt läst igenom den anar kanske kan miss-uppfattas. Jag skrev att boken fick mig att tänka Nå varrt he göudat! Jag menar då utvecklingen i Svenska kyrkan, inte Dags bok. Den håller forskningshalt och är inte göudad. Det är utvecklingen i kyrkan till dags läge som jag avser.

 

I mitten av 1950-talet fanns på bägge sidor i den så kallade kvinnoprästfrågan – också den sida som ”vann” – en syn på Bibel och bekännelse som man på ett artikulerat sätt ytterst sällan möter idag. Visst finns det aktörer för vilka de sakerna fortfarande är viktiga men från vad många uppfattar vara ”centralt håll”, till exempel Kyrkokansliet i Uppsala, hörs sällan markeringar för och hänvisningar till dessa gamla fortfarande officiella auktoriteter. Det som uppfattas från det hållet är snarare en syn på kyrkan som en moralisk terapeutisk instans med ganska vagt formulerad allmän gudstro. Det är vad jag menar med att He ha vorte göudat.

 

I denna situation då He ha vorte göudat ser jag fyra möjliga reaktioner. Kanske överlappar någon av dem till en del någon annan men det blir fyra. En är bra.

 

En reaktion nämnde jag i förra blogginlägget: Den att inte vilja veta.

Den attityden är manstark – och då menar jag med manstark både man- och kvinnostark. Hos dessa väcker en kartläggning av den typen som Dag gjort bara obehag när den ifrågasätter förträffligheten i dagsläget. Dövörat slås till och man påminner om det lilla barnet som när familjen samlats till rådslag om orsaken till att nivån i kakburken sjunkit betänkligt – Ja vilj inte pjata om de häj!

 

En annan reaktion jag anar finns hos sådana, jag och andra, som tycker situationen ha vorte göudat är att ställa sig avig.

Ja, vi ser hur det blev! Hade man – alltså de andra – inte gjort som de gjorde skulle förfallet och avfallet inte brutit fram. Nu är det inte längre någon idé. Det är bara att se kollapsen komma och ondgöra sig över den.

Man kanske inte ordagrant säger så men man bär den attityden. Man mentalt förskansar sig med, gläder sig med och håller samman med likasinnade när det dricks kaffe, te, öl, rödtjut eller annan läsk. Man – man är inte många – ställer sig avig.

 

En tredje reaktion – vanligare? – hos flera som också tycker att en del eller rentav en hel del blivit göudat är att i olika uppkomna lägena vända sig aviga.

Det är de som satta under tryck och (outtalade) förväntningar utan argument backar från positioner, tonar ner profil, undviker klartext – som till exempel om att det är genom Jesus och bara genom Jesus, den han är och vad han gjort och gör för oss, som förhållandet till Gud repareras. Denna grupp vill inte MTD – Moralisk Terapeutisk Deism – men genom att inte simma mot flyter de för husfridens skull med med strömmen i den riktningen. Ibland vänder man sig avig i sina försök att gå allt och alla till mötes.

 

I dessa riktningar for mitt huvud när jag läst Dag Sandahl bok.

Var jag själv hamnar tycker jag är svårt att diagnostisera. Jag vill inte vara en som ställt sig avig och säga att det inte är någon idé men inte heller vända mig avig och tycka att allt går an. Balansera här är inte tvärenkelt. Jag kan inte på ett ens för mig själv hyfsat begripligt sätt beskriva en fjärde reaktion, den som skulle vara bra.

 

Men jag samtalar gärna om den fast jag som pensionerad i någon mån som den andra bilden visar lagt prästkragarna på hyllan.


Kommentarer
Postat av: Torbjörn Lindahl

"Jag samtalar gärna"
Säger bara: en vecka på Samos.

2018-07-12 @ 10:15:48
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: bloggaren själv

Vecka 36?

2018-07-12 @ 23:32:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0