stigstrombergsson

Så var den läst, boken jag fick i min hand i början av veckan. Tack vare ett par dagar med halvdåligt väder och ingen fotboll på TV har jag tagit mig igenom de knappt 400 sidorna i Dag Sandahls bok En annan Kyrka – Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan. Boken är totalt på över 500 sidor men de mer än 1000 noterna samt käll- och litteraturförteckningarna (fler än 600 poster) i slutet har jag inte läst annat än sporadiskt. Den är i sin brödtext i sig en tegelsten som jag rekommenderar att man läser. Man måste inte hålla med om allt, inte ens begripa allt. Men man blir inte dummare.

Denna min bloggpost om Dag Sandahls bok är försedd med siffran 1. Jag tror nämligen att de tankar som satts i spinn hos mig skulle om jag beskrev dem alla göra detta blogginlägg olidligt långt – med betoning på olidligt. Det kan därför bli en 2-a, kanske rentav en 3-a. Framtiden får visa detta.

Först några spridda tanke- och associationsskurar.

Dag är fel. I kyrkan som helhet är Dag Sandahl fel. Jag säger inte att han har fel, bara att han är. Han är så fel att det finns beskäftigt folk som till ett Domkapitel anmält någon annan bland annat för tilltaget att den anmälde på sin blogg nämnt att den läser Dag Sandahls blogg. Domkapitlet fällde naturligtvis inte. Jag har inte heller blivit anmäld för att jag med blandad uppfattning dagligen läser Dags dagligheter men definitivt har jag mött påståenden av typen Honom – och en del andra – läser jag bara inte! och då så konsekvent att man inte ens skulle vilja ta del av hans funderingar kring att ha hund eller påta i trädgården. Det finns tyvärr många i Svenska kyrkan som mentalt bränner böcker bara för att författarna är fel. Den bokbålsmentaliteten finns på olika håll och drabbar olika författare och debattörer av vitt skilda åsiktsriktningar – däribland också Dag Sandahl.

Förlagsnamnet är roligt – GAudete. När jag läser det hamnar min hjärna lätt i ordet göudat. När jag läst boken kom också ordet med i tanken Nå varrt he göudat! Ordet göudat är dialekt och betyder ungefär tokigt, galet, rörigt, fel, tjafsigt. GAudete låter som det. Boken visar att det blev så.*

Avsikten var enligt baksidestexten att forska kring och dokumentera ett avgränsat kyrkligt sammanhang – det som heter, kanske snart hette, Kyrklig samling kring Bibel och bekännelse. Det är vad Dag Sandahl riktar in sig på men för att få grepp om den saken måste man också se sammanhanget i stort – Sverige och Svenska kyrkan under främst 1900-talet.

Alltså blir det en sorts kyrkohistorisk monografi utifrån en speciell om än begränsad aspekt. På det sättet är den lärorik även om mycket annat då lämnas därhän. Kyrklig samling formerades i samband med att staten i slutet av 1950-talet öppnade kyrkans prästämbete för kvinnor. Boken handlar om hur just den saken kom att hanteras fram till ungefär idag. Andra saker i kyrkan – att dopet på 90-talet blev grund för kyrkotillhörigheten, att det 1986 kom ny Kyrkohandbok och Psalmbok, att kyrkan formellt skildes från staten, hur prästutbildningen förändrats, ungdoms-verksamhetens näst intill kollaps och andra förändrings- och debattfrågor – berörs inte. Det är inte bokens ärende.

Med detta sagt, såhär långt, rekommenderar jag ISBN 978-91-86577-69-8.

*  Mina kunskaper och färdigheter i den regionala dialekten Pitemålet är inget jag glänser med. Långt därifrån. Jag förstår rotvälskan hyfsat men uttrycker mig inte på det språket. Det vore inte trovärdigt – här där jag bor. När jag träffar släktingar eller figurerar i andra sammanhang i södra Sverige kan jag svänga mig med olika ord och fraser. Där är ju ändå allmänbildningen så svag att ingen förstår att jag inte heller gör det.

Google visade också att gaudete är från latinet och har med att glädja sig och jubla att göra. Det är titeln på en kristen lovsång över att att Jesus föddes av Maria. Den sången framförde bland annat 1970-tals-bandet Steeleye Span. Med det blev jag nostalgiskt fast en halvtimme i musik på Youtube.