stigstrombergsson

Ett åsneföl från Betfage

hade lagomt med hö i sin mage

när han bar Jesus, en kung,

som inte alls kändes tung

ty Jesus gav åsnan kurage.

 

Denna uppenbart dåliga limerick avfyrade jag från predikstolen i Älvsby kyrka när jag predikade en Första Advent i början av 1980-talet. Om det var Markus variant av att Jesus red in i Jerusalem eller om det var någon av de andra berättarnas version kommer jag inte ihåg. Händelsen är hur som helst så viktig att alla fyra evangelisterna har med den som inledning på vad som skall bli Den stora veckan.

 

Markus gav, genom den blinde tiggaren i Jeriko i slutet av sitt kapitel 10 den kristna Kyrkan ett böneord för alla tider – Kyrie eleison. I många länder och kyrkor används det oöversatt, också i Sverige även om Herre, förbarma dig är vanligare här.

I början av kapitel 11 kommer ett kyrkord till: Hosianna. Det är folkets böne-sång när Jesus red in i Jerusalem, den händelse som provocerade fram min dåliga poesi. Hosianna används oöversatt av de allra flesta kristna.

 

Så här långt i sin skrift har Markus, som jag tidigare nämnt, varit episodisk. Han har satt samman händelser kring och yttranden av Jesus i någon sorts pedagogisk ordning så att åhörarna skall få en bild av vad han gjorde och lite av vad han sa.

 

Nu framme i Jerusalem byter berättelsen karaktär och blir mer av dag-för-dag-beskrivning. Ännu tätare blir det längre fram då saker omtalas i tre-timmars-intervall. Den koncentrationen tyder på att Markus sett det som nu händer som avgörande viktigt och att saken nu ställs på sin spets. För honom är uppståndelsen naturligtvis det mest centrala och avrättningen innan då givetvis viktig. Men det som nu är på tapeten är det som föregår avrättningen – att konflikterna skärps.

 

I kapitel 11 handlar det om auktoritet.

 

Jesus rider in på det sätt och den väg som åtminstone kung Davids som Salomo gjorde runt 1000 år tidigare. Jesus använde alltså Jerusalems kungars kröningsväg och det hade ingen gjort på länge. Men tanken att Messias, Befriaren man väntade från Gud, skulle ta den vägen in i staden var ganska allmän. Jesus låter sig hyllas som denne, som kung.

 

Ett stackars fikonträd kommer i vägen dagen därpå – på måndagen. Trädet är utan frukt. Det är inte ens säsong för fikon. Jesus dömer ut det i alla fall. Verkar lite lynnigt men det visar sig vara en symbolhandling.

Inne i staden går Jesus till templet. Där agerar han militant. Och förebrår. Hela aktionen förargar dem som styrde och ställde och som låtit Guds hus användas av sekulära ekonomiska krafter och egna vinst-och förmånsintressen.

 

Tisdag morgon passerar man trädet igen. Nu har det vissnat. Med det noterat talar Jesus om trons kraft och om förlåtelse – Guds och människors.

Väl uppe på tempelplatsen igen ställs auktoritetsfrågan på sin spets. De som fått sina affärer saboterade dagen innan utmanar honom Jesus och han bemöter dem slagfärdigt med en annan sak som de inte kan ge något vettigt svar på.

 

Folk som hörde på måste ha uppfattat auktoritetskampen, lagt märke till vem som vann debatten, och såg med spänning fram mot fortsättningen.

 

Läs noga kapitel 11. kanske också 12 i förväg.