stigstrombergsson

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den tredje bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan. 

---

 

 

Förra bloggposten skrev jag onsdag kväll.

Nu är det fredag sen eftermiddag.

Varför skriver jag inte tätare?

 

Men snälla nån!

Det finns väl annat att göra och fundera över!

Stället vi är på till exempel.

 

Bilder ovan visar visar att vi är i en öken. Eller nästan. Skulle ön Sal få 20 mm regn mindre i årsgenomsnitt vore ön en öken. Gränsen går vid 240 mm/år. På Sal vräker hela 260 mm ner. Det känns ju skönt. Att inte vara på en ö som är en öken. Skulle kännas som ganska mycket en självmotsägelse.

 

Det bor ungefär 15000 fasta på ön – och sjuttielva milliarder baddj*vlar som plaskar i havet, vältrar sig i pooler (vi gör dock inte så av religiösa skäl ), duschar, käkar och som det heter rekreerar efter en dålig sommar hemma i Sverige och annorstans.

 

Ön är alltså nästan öken och saknar vatten!

Det finns ingen vattentäkt alls!

Hur kan då folk fungera?

Förklara det den som kan.

Jag kan!

 

Dricksvatten importeras! Det inhandlas i dunkar eller flaskor. I alla fall vi turister gör så. Kranvatten ska ej drickas! Men i kokt skick lär det gå. De fastboende gör så. Kanske till och med i okokt skick.

Många i lokalbefolkningen saknar vatten ur kran men kan likt kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliet hämta sitt behov i allmänna blå anläggningar. Det vattnet, liksom kran-, pool-, dusch och spolapåtoavatten är avsaltat havsvatten. Ibland räcker det inte åt alla. Vår guide igår berättade att det hänt att huvudorten Espargos fått vatten avstängts några dagar så att det skall räcka för de turistiska All-Inclusive-hotellens bekvämligheter.

 

Ungefär som på Västbanken! inflikade jag i samtalet.

Där stängs ibland vattnet av för de fastboende palestinierna till förmån för de nyinträngande israeliska bosättningarnas behov av konstbevattning och simbassänger.

 

Ska jag vara riktigt ärlig ger sådant här vår sköna semester en portion besk bismak. Ön har inget näringsliv utom en flygplats och den växande turismen. Befolkningen av olika svart-bruna nyanser arbetar för låga löner som betjänter åt oss vita turist-kolonisatörer. Visst ger turismen inkomster men de stora All-Inclusive-hotellen suger som på många andra håll musten ur lokala restauranger och pensionat. Dessutom ägs hotellen av portugisiska, spanska och italienska företag som gärna skapar slutna ekonomiska system och tar vinsterna härifrån. Bara en bråkdel av turistinkomsterna blir kvar på orten vars – i detta fall – mycket känsliga miljö och ekosystem förstörs.

 

Vi har inte All-Inclusive även om själva hotellet är ett sådant. Vi har Bed-and-Breakfast. Det betyder att vi, för att hålla svälten borta, behöver lämna vår segregerade turistiska bosättning och fraternisera med dem som bor och lever här. Dels är det kul, dels blir maten bättre, dels kommer vi utanför ghettot, dels göder vi inte enbart storbolagen.*

 

Igår, torsdag, deltog vi ett speciellt researrangörsarrangemang – en heldagsrundtur på Sal. Tillsammans med andra och med guide. Den ska jag berätta om men inte nu. Nu ska vi ut på stan – solen går strax ned – och hitta oss ett ställe där det går att se Sverige-Italien i fotboll. Helt utlandsrest kan man ju inte vara. 

 

---

*  Jag förstår fuller väl att All-Inclusive har sina poänger. För barnfamiljer passar det perfekt att ha allt på ett ställe och garanterat krubb som ungar gillar. För stora sällskap likaså – det kan ju vara ganska marigt att samordna viljor. När vi på försommaren åker med 30-talet tonåringar till den grekiska ön Samos, tidigare år till Kushadasi i Turkiet, blir det ekonomiskt jämlikt och gör att alla äter. Finns funktionshinder är idén också bra. Men för oss två rörliga strävsamma ungdomar 60+ känns det fantasilöst.