stigstrombergsson

Det är inte ofta jag säger orden i rubriken. För det mesta har jag ju rätt. Om inte annat får jag med tiden rätt. Om att det genom åren varit och fortfarande är så skulle jag med exempel och allt kunna skriva ett antal blogginlägg. Alltså om Varför jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Men så kommer det. Ibland tvingas jag erkänna: Jag hade fel!

Men det skall jag säga ätt när det är så är det ett erkännande med glädje.

Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2017 – alltså idag – är en sådan dag.

För en hel massa år sedan på 1980-talet när jag första omgången var församlingspräst i Älvsbyn brukade vi på Kristi Himmelsfärds dag ha Gökotta på något lämpligt beläget åskrön eller någon tillgänglig bergstopp. Vad det led kom traditionen att försvinna – så som jag uppfattade saken. Försök har senare gjorts med otteri i närheten av Storforsen men inte fäst sig.

I vår frågade den i somras tillträdde unge ovetande kollegan: Ska vi inte ha Gökotta?

Frågan var liksom ett förslag i entusiastisk ton. Svaret blev ungefär: Det kan vi ju pröva...?

Man skall inte utan goda skäl sänka entusiastiska förslag om de inte är helt fel och galna. Och det var det ju inte. Att söka samla folk till gudstjänst kan ju per definition inte vara tokigt. Men som den surkuse och depparjeppe jag är trodde jag inte på grejen. Jag erkänner det. Tänkte Den tiden är förbi. Men tänkte och sa samtidigt att jag inte alls skulle gräma mig om det skulle visa sig att jag skulle få fel. Då valet blev Gökotta på Dödlassberget innebar det naturligtvis att acceptera det, samarbeta och ge det aktiva stöd som kanske skulle behövas. Skam annars!

Jag var inte där idag. Befinner mig många mil söderöver för att besöka släktingar innan jag på lördag kväll på Arlanda förenas med det ungdomsgäng som skall till Samos. Det var därför via Älvsby församling på Facebook* som jag fick mig en filmsnutt till livs om att människor anslutit och att ottan väl blivit av. Det är ju jättekul! Bokningsprogrammet jag når via mobiltelefonen visar att man var 31 personer. Fröjdefullt att ha haft fel!

Ska nu alla sanningar krypa fram erkänner jag att jag lika lite trodde på samme kollegas idé om söndagsskolan SKATTEN i samband med varje gudstjänst i Älvsby kyrka söndagar 11.00. Inre huvudskakning fanns om det skulle vara möjligt även om jag tyckte saken var bra. Och där fick jag till min stora glädje också fel. SKATTEN är en succé! För barnen och gudstjänsten som helhet.

Så ju mindre oerfaren och ju mindre ung jag blir kryper osäkerheten mer och mer inpå skinnet. Tänk om de som är ännu mindre erfarna och ännu mer unga än jag har mer rätt i sina tankar, framtidsblickar och planer än vad jag har? Hur ger jag då visionärerna på bästa sätt mitt stöd?

För något annat kan det ju inte vara frågan om. Det vore fel. Det finns tillräckligt starka andra som bromsar och utan att fatta det rentav saboterar – jag vill inte vara en sådan.

Jag sitter i Järvsö och skriver, hemma hos dottern med stor mage och hennes sambo. Har ännu inte blivit morfar men snart. Mycket snart.

Jag skriver på den lilla dator jag brukar ha med på längre resor – jag skall ju som nämnts vidare till Samos. Den datorn – kallad läpp-tippen – är internet-död så det skrivna behöver USB-överföras till annan dator med webbkontakt. Jag vet inte hur det kommer att bli med den saken under resan med de nykonfirmerade ungdomarna. Kanske kommer därför blogginlägg med titeln εν Πυθαγόρειο följt av en siffra/17 att kunna publiceras allt eftersom de skrivs, kanske får allt vänta tills jag kommer hem nästa månad.

Men nu skall jag be mågaämnet om tillgång till hans dator så jag kan publicera detta.

*  Använder man Instagram – vilket jag inte gör – når man samma film på #älvsbyförsamling, #arlamorgonstund och #norrbottenspärla.