stigstrombergsson

Först av allt:

 

Man måste få satsa!

Till och med satsa fel!

Rentav misslyckas!

Får man inte det händer inget!

Och man lyckas ännu mindre!

 

Det är en tanke att hålla fast i också när besvikelsens grå nyans invaderar sinnet. Inte ytligt hålla fram som en ursäkt för att bara slå ifrån sig, för att inte tänka, för att strunta i att analysera och utvärdera. Så görs ibland. För mer än 20 år sedan hörde jag en högt uppsatt kyrklig dignitär säga: Det blev inte som vi avsåg men det är ju ingen idé att nu utvärdera det - det ligger ju bakom oss. Just då och där var det ett extremt förnekande vägval för attkomma undan alla tankar på felval. Tyvärr är det absolut inte atypiskt - eller otypiskt som det heter här i norr. Både hög och låg drar sig ofta för att försöka se var man bedömde fel eller handlade oklokt.

 

Reformation 500 har denna lördagseftermiddag fått mig på dessa tankar. Det kanske inte var rätt eller realistiskt tänkt, det vi tänkte just under rubriken Reformation 500. Och det är jag (just nu akut) besviken över.

 

Vad var det då, detta Reformation 500?

 

Kyrkoherden gav mig i slutet av våren i uppdrag att fundera kring ett upplägg för att i församlingen uppmärksamma reformationsjubileet. Intressant. Jag sökte lösa uppgiften och presenterade för arbetslaget muntligt och lite skriftligt mina funderingar.

• I förkunnelsen skulle varje präst varje söndag försöka inflika någon uttalad Luther-tanke.
• I veckoverksamhetens olika delar av barn-, konfirmand-, kör- och ungdomsverksamhet också försöka göra så i tillämpliga delar.
• Det ordinarie Bibelstudiet skulle tackla Galaterbrevet och i gruppen Te&Tanke skull det finnas en Lutherkvart med olika teman.
• Tre event, extra satsningar, under rubriken Reformation 500 skulle få ta var sin lördagseftermiddag i anspråk följt av en kort gudstjänst på Helgsmålsbönstid med försök att transformera om reformatorns förkunnelse till Luther denna helg med dess texter och teman.

Arbetslaget mottog planerna positivt. Vi beslöt att köra – med främst mig som aktör. Men inte som ende aktör.

• Hur förkunnelsen blivit i andra gudstjänster än "mina" kan jag inte uttala mig om. Jag har nog inte ens själv varit konsekvent.
• Veckogrupperna vet jag inget om förutom Bibelstudiet och Te&Tanke. Det sistnämnda forumet har inte varit någon kioskvältare. Allt som allt jag och ett par personer med växlande närvaro på grund av jobb. Bibelstudiet har dock arbetat sig genom brevet.
• Och lördagarna? De med den speciella rubriken?
  Första gången var vi åtta. Andra gången kom en och sedan fem till för gudstjänsten. I eftermiddag ingen och vi får se hur det blir klockan 18. Ringa in helgen ska jag i alla fall göra.

Var tänkte vi kollektivt fel? Var gjorde vi missbedömningen? Var förberedelsetiden bortkastad? Jag tycker man skall borra i sådana frågeställningar liksom i många andra liknande. Känslan av fiasko finns ju.

 

Samtidigt måste man prova.

Hade vi inte försökt göra något hade ju med 100% säkerhet inget alls blivit av. I kyrkan är det inte ovanligt att det händer – alltså att man spelar safe så till den milda grad att man bara kör eller genomför något när man med säkerhet vet att det faller folk på läppen. Det försiktiga sättet att gå framåt blir då de facto en kräftgång.

 

Jag tror vi behöver gå på som en vi-har-en-idé-kyrka, inte som en det-är-ingen-idé-kyrka.

Därför tror jag det var rätt att försöka. Om det vi försökte göra var rätt sak eller var att på rätt sätt göra en sak eller med rätt person i anrättningen kan jag inte själv rätteligen säga.

 

Ingen kom för att delta under eftermiddagen, det jag ägnat tid åt att förbereda. Det må vara hänt. Det förberedda finns ju kvar.

Värre är att arbetsplatsens internet inte fungerar. Det kom att betyda att jag inte fick tag i mina förberedda ting – en Påvverpåjnt och en del annat. Mer tid fick ägnas åt omförberedelser av det som sedan inte blev av.

Jag blev ju dessutom vingklippt vad gäller annat framtidsarbete! Kommer inte åt det som jag ska hålla på med framöver och som i något slags välsignat anbefallt tillstånd befinner sig på en server i södra delen av landet. Det irriterar mig högeligen att jag på så vis får mitt jobb sabbat av att datafolk som inte ens befinner sig på orten inte skött eller sköter sina jobb. Tydligen är mina uppgifter så oviktiga att service- och understödsfunktioner inte behöver jobba både dag och natt för att systemen skall funka till förmån för det som är Kyrkans uppdrag – förkunna, undervisa, utöva diakoni och mission.

 

Dock kunde döarbetstiden ägnas åt att medelst telefonen skriva detta blogginlägg som via hemdatorns fungerande internet publiceras senare i kväll.

 

PS: I gudstjänsten var vi fyra stycken. Lyckat? DS.