stigstrombergsson

Mörkret faller och jag tar mig inte hem med det egenhändigt huggna tall- och granriset.  Vägen är blockerad i vad de tror ungefär en timme. Fordon måste bärgas – dock inte mitt.

På andra sidan älven sett från byn finns ett litet stycke upp längs Jokkmokksvägen en sandsilo. Fiffig anordning. Uppe på en brant bergknalle finns ett stort hål där man tippar ner sand. Nedanför branten finns en port där man hämtar sand (som tinat inne i berget).

Uppe vid nedtippningshålet går det utmärkt att parkera bilen, något vi regelbundet gör i blåbärs- och lingontider. Det är inte bärsäsong nu men jag vet ju att i området finns juleris att skörda. Jag begav mig dit. Och pulsade. Ungefär en halvmeter snö.

Väl klar och med buskaget i kofferten började jag min nedfart, kanske 300 meter.

Får ett möte! Av en lastbil. På väg upp med sand. Med släp.

Att det inte skulle gå att mötas fattade jag. Att det är lättare att backa en liten Volvo än en långtradare fattade jag också. Jag backade således upp för att vänta in ekipaget. Som inte kom.

Jag gick ner för att se om fordonet var kvar. Och det var det. Med släpet nedsladdat i diket, blockerandes hela vägbredden.

Lastbilskusken var bekant. Tillhörde en av döttrarnas ungdomsgäng. När han såg mig hade bromsat vilket fått släpet att kränga. Bägge hade vi gjort rätt – han bromsat och jag backat. Tacken för det är att vi alla sitter fast.

Det kommer att ta minst en timme sa han. Vi väntar på en traktor.

Jag gick upp till bilen med dess kofferterade rishög för att vänta där och fördriva tiden med att tum-skriva detta blogginlägg. Kanske ett till. Vem vet. Det kan ju dröja innan tradarens ljus likt ett Luciatåg kommer genom mörkret och proppen har släppt.

PS: Hemma och i publicerande stund kan jag meddela att det tog 45 minuter innan jag kunde köra hem. DS.