stigstrombergsson

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag innerst inne tycker att man skall fira Mässa, alltså duka Nattvardsbordet , varje söndag och helgdag. Varför man inte skulle göra så förstår jag mindre och mindre ju äldre jag blir. Ställer man fram silvret och ger inbjudan Kom, nu är allt tillrett blir det upp till var och som är på plats att själv fritt ta sitt eget beslut om hur han eller hon skall göra. Inget tvång föreligger. Men hålls Nattvarden borta ur en gudstjänst försvinner den friheten och alla tvingas till nattvardslöshet.

Vill du, noble Bloggläsius, ha en liten Bibelteologisk motivering för Mässa varje söndag är det bara att läsa mitt förra inlägg. Där driver jag tanken att Jesus är i Mässan och att den är att ”känna i Jesus sår” likt det lärjungen Tomas fick göra. Bibeln är ju ett sätt till att göra samma sak. På samma sätt som vi, oberoende av vad folk tycker, inte tar bort texter och förkunnelse på söndagarna menar jag att Mässan skall ha samma självklara plats.

Ikväll gick mina tankar ett steg till – duka varje dag?

Bibelstudiegruppen samlades. Vi blev 21 personer som dök ner i ökenvandringen i Andra Mosebok kapitel 16 och 17. Tidigare i år har vi läst och samtalat om Moses, farao, plågorna över Egypten. Precis till Fastetidens start gick vi ut ur Egypten genom Röda havet. Vi landade då i Judarnas Påsk som ju är att fira just de händelserna och blev med tiden sammanhanget där Jesus dog och uppstod och den kristna Påsken föddes.

Under Fastan bytte vi fokus till evangelisten Markus berättelse om Jesus lidande och död plus några botpsalmer ur Psaltaren. Vi växlade upp till samlingar varje tisdagskväll, inte bara de i udda veckor. Så höll vi på fram till Påsk. Nu är vi tillbaka på udda-vecko-rytmen och Andra Mosebok.

Kapitel 16 alltså. Med mannat i öknen på tapeten. Och småfåglar till mat. Alltså om den försörjning Gud formligen vräkte över sitt knotande folk – brödet från himlen. Som de åt dagligen av. Samlade in det sex dagar av sju. Den sjätte dagen dubbel dos, det dagliga och morgondagliga brödet.

Vi tittade på Herrens bön – Vår Fader eller Fader vår. Där ber vi om det bröd vi behöver alternativt vårt dagliga bröd – när den grekiska grundtexten egentligen säger morgondagliga, alltså sabbatsvilans, himlens, paradisets bröd. Och vi undrade: Är inte brödbönen i Herrens bön innerst inne och egentligen en bön om nattvardsväckelse?

Vi kikade på Johannes evangelium kapitel 6 där Jesus säger som kontrast till mannat i öknen att han är brödet från himlen, att vi ska äta honom och så få liv. Med stort L. Att tänka så konkret om Johannes 6 är inte att övertolka! Det kapitlet är den evangelistens nattvardstext.

Och så gluttade vi i Apostlagärningarna kapitel 3 om den nystartade församlingen i Jerusalem. Det står att de samlades dagligen i hemmen – då: var annars? – och bröt brödet, det bröd om vilket Jesus säger: Detta är min kropp.

Äta varje dag det gamla brödet från himmelen – som man ändå dog om inte av så i alla fall trots. Äta varje dag det Levande brödet från himmelen – som är Jesus som ger Liv.

Om inte äta varje dag så i alla fall duka varje dag? Blir inte det en tänkbar slutsats?

Att då göra det på Herrens dag – söndagen – blir väl då ett självklart minimum?

Är mina Bibelassociationer fel?

Ska man koppla ihop berättelserna på något annat sätt?

Visa i så fall det genom att kommentera!