kyrka, sekt och snö
Det finns ett talesätt som säger att en kyrka har de sekter den förtjänar.
Samma sak kan sägas om ett politiskt parti eller ett helt samhälle.
När kyrka och stat – typ 1600-1800-tal – i allt var ett och alliansen mellan altaret och tronen stark jäste på gräsrotsnivå väckelserörelser och frikyrkligheter fram. De hade sina ideal och protesterade mot brister man upplevde i rådande system.
Deras kritik var inte alltid rätt – tro inte jag menar det! Många gånger var man både okunnig och inte sällan fick ren harm styra protesten. Men man hade inte heller alltid helt fel. Det fanns skäl för kritiken, inte minst det skäl man upplevde i att de där uppe i det blå inte brydde sig om gräsrötterna.
När studenterna i slutet av 1960-talet radikaliserades och världen globaliserades förmådde inte de politiskt etablerade strömningarna vare sig till höger eller vänster fatta vad som hände. Resultatet blev ett sammelsurium av mer eller mindre självupptagna vänstersekter. De hade inte alltid rätt – men inte heller alltid fel. Och det var symptom på att etablissemanget levde i sin egen värld.
För att hoppa tillbaka i tiden kan man fråga sig om inte mellankrigstidens framväxande fascism och nazism i stor utsträckning också berodde på att vanligt folk inte upplevde att vanliga ledare gav akt på deras situation.
Nu har britterna bestämt sig för att lämna EU. I besvikelse över att Bryssel inte sysslar med rätta saker föds hos många viljan av att bli bättre genom att vara sekt på egen hand.
I USA har man bestämt sig för tro sig bli större genom att mer vara för sig själva. Med stärkt försvar skall man bygga murar och lämna planetens gemensamma strävan att bygga en gemensam värld. Missnöje med den politiska nomenklaturan elitism anges som en viktig orsak till den tankens seger.
Man kan fortsätta att rada exempel på attityden får vi bara var för oss själva blir allt bättre:
Ungern med sina taggtrådsgränser, Marine Le Pen och det franska Front National, Putin i Ryssland och Sverigedemokraterna här hemma. Alla dessa nöjer sig alla med den egoistiska egna nästippens synvinkel men är också i någon mån sekteristiska symptom på att andra inte noterar dem.
Och politiskt potentiellt katastrofala.
Mot allt sådant – mot all form av begränsande sekterism och mot allt självgott etablissemang – står Jesus! Det var ju världen han älskade på så sätt att han gav sitt liv för den – inte för någras särintressen.
Men det är nu också så att en komponent i den nordsvenska hånfullheten med anledning av snöpaniken i Stockholm göms ett litet överhetsförakt – vilket inte är så farligt utan bara kul.
På dom bara!
