stigstrombergsson

Det finns mycket ute i världen man kan intressera sig för och bli upprörd över. Terroristattacker i Syrien, bombdåd i Jemen, stängda gränser i Europa, Turkiets alltmer autokratiska väg, Trump som tänkbar president i USA, Putin i Ryssland, svält på Afrikas horn, global uppvärmning är några saker ur en lista som naturligtvis kan göras mycket längre.

 

Med det sagt är det viktigt att veta att om jag skriver och tycker i en eller två saker betyder det inte att jag förbiser alla andra. Ibland menar en del att jag gör så när jag med ett speciellt intresse söker följa (vilket i sanning inte är lätt) vad som sker i konflikten Israel-Palestina – något jag gör.

 

Andra delar mitt intresse vilket innebär att jag genom en ”grupp” på Facebook då och då får nys om en del artiklar eller annat jag känner att jag vill uppmärksamma. Så var det i förrgår med en länk – denna – till en artikel i International New York Times. Jag lät Google rå-över-sätta och putsade svenskan en del.

 

 

ISRAELS AEMÉ I KRIG MOT SINA POLITIKER

 

I de flesta länder vakar den politiska klassen över försvarsmakten och hindrar dess ledare från att kränka mänskliga rättigheter eller bedriva farlig aggressiv politik. I Israel sker det motsatta. Här trampar politiker uppenbart på statens värderingar och lagar och söker krigiska lösningar medan cheferna för den israeliska försvarsmakten och för underrättelsetjänsterna söker lugna och hålla tillbaka dem.

 

Att premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan erbjöd posten som försvarsminister till Avigdor Lieberman, en stridslysten ultranationalistisk politiker, är den senaste akten i kriget mellan Netanyahu och ledarna för militären och underrättelsetjänsterna. Det är en konflikt man inte ser slutet på och som ännu mer kan urholka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna eller leda till en farlig onödig militär kampanj.

 

Premiärministern ser försvarsetablissemanget som en konkurrent till sin auktoritet och en motståndare till sina mål. Att sätta Lieberman, en impulsiv och hänsynslös extremist, som ansvarig för militären är en tydlig signal att generalernas och underrättelsechefernas oppositionen inte längre kommer att tolereras. Lieberman är känd för att hänsynslöst röja undan personer som har motsatta åsikter.

 

Den senaste ronden i denna konflikt inleddes den 24 mars: Elor Asarja, en sergeant i IDF – Israels väpnade styrkor – sköt och dödade en palestinsk angripare som låg sårad på marken efter att ha stuckit en av sergeant Asarja kamrater. IDF-höjdare fördömde dödandet. En talesman för stabschefen generallöjtnant Gadi Eisenkot sade: "Detta är inte IDF. Detta är inte IDF:s värderingar."

 

Men högerpolitiker backade upp sergeant Asarja. "IDF-soldater, våra barn, möter dödliga angrepp från terrorister som kommer för att döda dem" sa premiärministern. "De måste ta beslut i realtid." Lieberman, då fortfarande ledare för ett liten högeroppositionsparti, dök upp i militärdomstolen till stöd för soldaten. Netanyahu ringde upp soldatens far och erbjöd stöd.

 

En IDF-general berättade att de högsta cheferna såg telefonsamtalet som ett grovt nedvärderande av den militära myndigheten. Den ställföreträdande stabschefen, generalmajor Yair Golan, valde ett av de mest känsliga datum i den israeliska kalendern, Förintelsens Minnesafton, för sin reaktion. Han sa att Israel i dag på vissa sätt liknar 1930-talets Tyskland.

 

Netanyahu kontrade med att general Golans ord var orättvisa mot Israel och "förringade Förintelsen". Hans försvarsminister Moshe Yaalon, tidigare stabschef och medlem av Netanyahus parti, stödde armén. Han uppmanade en samling av höga officerare att tala fritt även om det var emot politiska ledare.

 

Premiärministern kallade Yaalon till en "brådskande förtydligande diskussion". Strax efteråt inbjöd han Lieberman att med sin lilla parlamentariska fraktion ansluta sig till regeringskoalitionen. Han erbjöd honom försvarsministerportföljen.

 

Under Israels korta historia har armébefälhavare och chefer för underrättelsetjänsterna ofta förespråkat användning av våld och i många fall visat förakt för lagar och mänskliga rättigheter. Politiska ledare har ofta varit mer måttfulla.

 

1954 initierade militära underrättelsetjänsten, bakom ryggen på premiärminister Moshe Sharett, en serie terroristattacker i Egypten i syfte att orsaka en klyfta mellan detta land och USA och Storbritannien. 1967 uppmanade militären premiärminister Levi Eshkol att tillåta ett offensivt angrepp på Egypten och Syrien. När han bad dem att vänta konspirerade de om att låsa in honom i en källare tills han gav med sig.

 

Vad har gjort att armén och underrättelsetjänsterna relativt sett blivit duvor medans politikerna blivit hökar? De senaste tre decennierna har armén och underrättelsetjänsterna blivit mer försiktiga med att bryta mot lagen. Hot om åtal i Internationella Brottmålsdomstolen har hjälpt. Till detta: försvarsorganen motiveras enbart av nationellt intresse snarare än av ideologi, religion eller överväganden inför politiska val. Höga armé- och underrättelseofficerare är också väl förtrogna med arten av Israels ockupation av palestinska områden – och dess pris.

 

Men mer än allt kan konflikten mellan de politiska och försvarmässiga etablissemangen sammanfattas i två ord: Benjamin Netanyahu. Många militärer och underrättelsetjänstemän som tjänstgjort under honom avskyr honom helt enkelt. "Jag sa Netanyahu att en klyfta av misstro öppnat sig mellan honom och dem" berättade Uzi Arad, en tidigare nationell säkerhetsrådgivare. "Han är den värsta chefen att jag vet" säger Meir Dagan, tidigare chef för Mossad. "Jag lämnade jobbet eftersom jag helt enkelt var trött på honom."

 

2010 hamnade Netanyahu i en allvarlig kamp om Iran med Dagan och hans två kollegor, Yuval Diskin, tidigare chef för Shin Bet, Israel interna säkerhetstjänst, och generallöjtnant Gabi Ashkenazi, tidigare stabschef i IDF. Militär- och underrättelseledarna menade att premiärministerns plan att attackera Irans kärntekniska anläggningar var politiskt motiverade av kommande val – och skulle dra in Israel i en onödigt krig. Dessutom menade de att det skulle vara illegalt, på sidan om regeringen.

 

"Jag har känt många premiärministrar," berättade Dagan. "Inte en enda av dem var ren eller helig. Men nästan alla hade en gemensam kvalitet – när de nått den punkt där deras egna personliga intressen mötte nationella intressen, kom det nationella intresset att få råda". Dagan sade att Netanyahu i detta var ett sällsynt undantag..

 

Netanyahu och säkerhetsetablissemanget har kolliderat i ett antal frågor, från förslag att förbättra villkoren för palestinierna på Västbanken (premiärministern motsatte sig det) till anklagelser om att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas uppviglar terrorism (Shin Bet säger att han i stället hjälper till att bekämpa den), Netanyahus förslag att anhöriga till terrorister skall kunna utvisas (Shin Bet förkastar det och justitiekanslern har sagt att det skulle vara olagligt). Både Shin Bet och Mossad motsatte sig aktionen mot Hamas i Gaza 2014 och hur premiärministern hanterade av den.

 

I en del samtal jag nyligen haft med högt uppsatta tjänstemän om Liebermans utnämning till försvarsminister, har en möjlig militärkupp har nämnts – men med ett leende. En sådan förblir osannolik. Den största utmaningen för förhållandet mellan högerpolitikerna och arméhöjdarna blir om Lieberman försöker få armén att göra den typ av saker han tidigare entusiastiskt föreslagit

 

Vad skulle armén och underrättelsechefer göra om den nya ministern utfärdade instruktioner att inte åtala personer som begått brott som Elor Asarja i Hebron? Eller om Liebermans krav, som han tidigare framfört, att Israel ska mörda Hamasledare om de inte återlämnar kvarlevorna av döda israeliska soldater, eller "erövra Gaza" eller "bomba Assuandammen" som han har sagt Israel skulle göra om det någonsin blir krig med Egypten? Kommer de att utföra hans order eller vägra därför att de förstår dimensionerna av den katastrof sådana åtgärder skulle medföra, och med det drabbas av personliga konsekvenser?

 

 

Artikeln är skriven av Ronen Bergman som enligt Wikipedia är en skribent i The New York Times Magazine och korrespondent i militär- och underrättelsefrågor på Yedioth Ahronoth, en stor israelisk dagstidning.