vvs1603 enaväder
Just nu är det onsdag eftermiddag.
I den förhyrda stugan sitter jag och skriver.
Saknar dock internetuppkoppling. Men via telefonen funkar det. Utblickar man tycker sig blivit SÅ beroende av. Bloggar, Facebook, tidningar, annat kan finnas där. Och följas. I onödan?
Igår efter det jag publicerat mig på bloggen var det samma väder som dagen innan. Sol, ingen vind. Så jag åkte skidor. Igen. Milspåret till Tornehamns kyrka. Där var tavlan borta – den på bilden från tidigare år. Och tillbaka är resultatet en ännu mer strålande ansiktes hy än tidigare.
Samma enaväder råder idag.
Det är som att vara vid Medelhavet. Vrålsol. Lugnt hela tiden.
Ingen variation. Jätteosvenskt! Vädrets växlingar ger ju oss alltid anledning att diskutera detsamma. Men samma väder dag ut och dag in tömmer alla relationer på pratmaterial.
Och ansiktets hy strålar än mer.
Det blev ju nämligen skidtur idag också. Madammen som är oerhört bättre tränad än jag avsåg att skida till Låktatjåkkastugan – framme för ett tag sedan enligt inkommet sms. Jag följde henne en bit men inför motlut av värre slag tog jag höger, skråade ned till (nästan) Kratersjön och sedan tillbaka till stugan för dusch.
Igår kom i telefonen ett meddelande från en arbetskamrat.
Intressant. Och förbryllande. Mitt svar blev – med rättande av skrivfel:
Va fa...
Var har de fått sånt ifrån? ”Att” kan vi väl (kanske) berätta men ”hur” det blev så vette fulingen. Vi var ju bara där som isberget framför Titanic – typ.
Men bjudas på resa är ju alltid kul. När? Vart?
Och kanske blir andra bilden aktuell – med den text jag lät följa med när jag publicerade den på Facebook:
Det är inte alltid lätt att veta vägen. Men ser man tillbaka på den väg man gått blir det enklare att förstå var man är.
/fjällfilosofen Stig/
Och jag drömde om saken inatt...
