10-års-dag 1

Envis förkylning det här!

Jag är rent försnorat less!

 

Det var alltså i måndags jag lämnade arbete och arbetsuppgifter redan på eftermiddagen. Hade småkrasslig känsla i kroppen och var hes och röstmedtagen efter veckoslutets arbete.

Tisdag stod det klart att en förkylning slagit till. Febrig, hostig, snorig och med huvudvärk var jag hemma. Kamraterna fick ta min del av konfa-betinget – den enda planerade ”publika” arbetsuppgift jag hade den dagen.

Om onsdagen blev det på liknande vis. Den kollega som här på bloggen brukar benämnas Brunetten celebrerade veckomässan 18.30 och var med även på Kyrkans Unga på kvällen.

Torsdag behövde ingen jobba extra, i alla fall inte för mig. Till den ”jourtid för begravning” som var satt på mig hade ingen avliden infunnit – bra på många vis.

Fredag-lördag-söndag var sedan långt tillbaka enligt planeringsrytmen arbetsuppgiftsfria dagar. Då blev det ju inte frågan om att kamraterna betungades av att feber, snor och hosta hoppade fram och tillbaka i min slitna lekamen.

Och idag är jag faktiskt bättre men ännu inte helt ”ren”. Men försnorat less!

 

Egentligen skall man inte när man är sjuk behöva fundera över hur de friska kollegorna drabbas. Den som är sjuk har rätt att vara sjuk utan dåligt samvete. På samma sätt om man är planerat arbetsfri, det de flesta kallar ”ledig”. Och så är det i arbetslaget. Ingen klandrar den frånvarande. Vi hugger inför varandra när någon kroknar – försöker i alla fall.

Men jag har ändå genom alla år alltid funderat över ”hur jag ställer till det för de andra” när jag oplanerat legitimt är borta. Det är definitivt inget andra kräver vare sig på min nuvarande arbetsplats eller på de tidigare. Så det är egentligen ganska onödigt av mig att tänka så. Ser man något positivt i det är det väl att det kanske hjälper mig att inte helt och fullt falla för frestelsen att sjunka ned i självömkans gäggiga dy.

 

Men att hela denna sjukdomsvecka en fantastisk vårvintersol har gassat från en klarblå himmel har strött extra salt i de sjuka såren och gjort att jag tyckt extra synd om mig själv. Skall därför trotsa allt och ändå försöka mig på en lite promenad längre fram i eftermiddag. Luft kan ju inte skada – eller?

 

För att komplettera sjukdomsjournalsnoteringarna meddelar jag dessutom att jag fick jag sällskap på torsdagen då madammen i mitt liv så sakteliga kroknade in i samma åkomma. Hosta, huvudvärk. För henne tillstötte rejäl feber i natt.

 

Nu till något helt annat.

Så sägs det vid ämnesbyten i Aktuellt och Rapport.

 

Den 15 mars 2005 klockan 15.01 publicerade jag mitt första blogginlägg – detta:

 

all vår början bliver svår....

 

Sådärja...

Inspirerad av en arbetskamrat börjar jag härmed blogga dvs försöker mig på att skapa min egen blogg. Avsikten är att på nätet presentera egna tankar samt lägga ut skrivna arbeten för andra att läsa och kommentera. Vad jag fattat kan det ske dels när människor råkar snubbla över min existens i cyberrymden, dels genom att människor av mig ges kännedom om vad som försigår och kommunicerar med mig.

Jag heter Stig Strömbergsson, född 1953, gift med Pia Lundh, har fyra barn Katarina, Johanna, Jonatan och Daniel.

Jag är uppvuxen i Luleå, studerade i Uppsala och bosatte mig i Älvsbyn, Norrbotten, 1978.

Jag är präst och arbetar för närvarande som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola.

 

Detta var på vad jag senare kom att kalla Gamla bloggen. Publiceringsverktyget som då var aktuellt kärvade och strulade efter ett kvartal så den 13 juli 2005 startade jag om här på blogg.se. De ”gamla inläggen” flyttade jag efter hand över hit. Den 15 juli kl 15.04.25 – här mäts sekunder – publicerades det då fyra månader gamla ”första inlägget”, det som idag fyller tio år.

 

Kommer jag att fortsätta?

I förrförra inlägget ställde jag frågan.

Den här dagen är inte slut än.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Om det blir ljus eller ”dödsannons”.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0