stigstrombergsson

Jag är arbetsfri idag – fredag. Och skrivnödig. Kring sådant jag tänkt över. Om allt är så övertänkt vette kissemissen. Skriveri blir det i alla fall*.

 

Lördag för snart en vecka sedan var jag till Boden. Så heter staden. Församlingen snedstreck pastoratet – de var noga med terminologin där – heter Överluleå. Den benämningen visar viktiga fakta. I tidernas morgon sträckte sig Lule socken från Bottenvikens fagra stränder upp till norska gränsen men vad det led bildades egna församlingar främst i lappmarken. På 1800-talet någon gång styckades övre delen av vad som var kvar av och blev Överluleå till skillnad mot Nederluleå med centrum i Gammelstad. Därifrån knoppades Råneå av liksom Domkyrkoförsamlingen som sedan delades när Örnäsets församling bildades. I den växte jag upp men nu har de två senaste delnings-resultaten rationaliserats ihop till ett nytt Domkyrko. Om det är vettigt vet jag inte, skeptisk som jag är till kyrklig stordrift på administrativa villkor.

 

Men nu var det till Boden jag for förra veckan. Till Luleå stifts Internationella dag. Vart annat år är det en sådan någonstans (centralt) i stiftet. De andra åren är det tre dagars Internationell konferens någon annanstans, inte sällan på ställen mer på den geografiska kanten. De åren är ju ännu bättre.

 

Internationella dagen/konferensen är alldeles utmärkta tillfällen att sträcka på svanhalsarna och kika över ankdammskanten. Då menar jag inte bara kanten till den oerhört lilla pöl en församling – och tidigare för mig: folkhögskolan – utgör. Hela Svenska kyrkan är ju med alla sina riktningar och tankegrupper ett antal ankdammar – ibland en ren ynkligt ankliga. Att möta personer och situationer från andra håll och kanter av världen ger då inspiration och nya impulser.

 

Tillsammans för livet var dagen övergripande tema, lånat från den bok jag för ett år sedan berättade om i blogginlägget 112 teser – hittas här**. Då dagen var kort hanns bara tre programpunkter med förutom måltid, inledningsgudstjänst och avslutande Mässa.

 

Tredje punkten var för oss som inte hade något årsmöte att gå på. Fri samvaro med varandra och (en del av) de internationella gästerna.

 

Andra punkten hade flera alternativ. Jag valde det seminarium som bar rubriken Befrielsens Ande: Mission från marginalerna. Presentationstexten löd:

Deltagande i Guds mission följer Jesu väg, han kom inte för att bli tjänad utan för att tjäna, han som störtar härskare från sina troner och upphöjer de ringa.

Under de senaste åren har Mellanösterns kristna fördrivits eller dödats. Många kommer som flyktingar till oss och finns med i våra församlingar. Vad har de med sig som kan bidra till befrielse och upprättelse för oss?

Med utgångspunkt i det arabiska ordet Musharaka, ”vara en del av”, delade Håkan Sandvik många intressanta och tänkvärda tankar och berättelser.

 

Första punkten var värst. För mig alltså. Så här stod det i reklamen:

Tillsammans för livet – Mångfald som utmaning för kyrkorna.

Med fokus på afrikanska kyrkor i Sverige vill Anne*** ge oss en bild av hur de ser sin roll i Sverige, hur de relaterar till de traditionella kyrkorna, framför allt Svenska kyrkan, deras erfarenheter av exklidering/inkludering, samverkan och motstånd. Och vilka utmaningar hon ser för våra alltmer mångkulturella/multietniska församlingar inom vår egen majoritetskyrka.

Passar typ som hand i handske med tanke på hur det är i Älvsbyn!

I ett (sinnes)svagt ögonblick hade jag låtit mig övertalas att tolka henne från engelska till svenska, detta i en situation där 80% av de 140 åhörarna kan engelska tillräckligt för att märka varje misstag. Inte helt problemfritt. Jag fick i förväg tillgång till hennes PåvverPåjnt med ganska akademisk engelsk text men det var hennes fria mer alldagliga språk jag skulle översätta. Två problem ställs man inför då: Man skall förstå själva Orden. Man skall förstå Saken orden handlar om. Inte hel lätt men med facit i hand väldigt lärorikt. Att se på något i förväg, förstå det som sägs och sedan säga det som sades är en effektiv inlärningsmetod.

Hennes föredrag var jättebra. Hur min tolkning var må andra bedöma.

 

Internationella frågor, problem och teologi är högeligen intressanta saker. Utanför våra lokala och nationella ankdammar händer mycket mer än vi kan ana. Våra problem blir fnuttiga i jämförelse. Vår svenska brist på fromhet, engagemang och andlighet känns riktigt genant.

 

Februari nästa år blir det en tredagars Internationell konferens – insha'Allah som araben säger.

Var den blir vet jag inte. Planerar att fara gör jag.

För att se längre än mig egen ankdammsnäsa räcker.

 

 

---

*  Detta kan synes gå på tvärs med barn-, ungdoms-, vuxen- och bloggarkompisen Torbjörn Lindahls hållning. Han ”bloggfastar” dvs på Askonsdagen placerade han tangentbordet i karantän för att återkomma till Påsk. Jag gör inte så. Skall under Fastan i stället blogga mer om både allvarligt och glatt. Accentuerar Faste-tiden på annat vis. Dolt.

**  Än mer rekommenderar jag för observant och förvånande studium den lilla skrift jag skrev om i det inlägget.

***  Anne Kubai är från Kenya (tror jag) och forskar vid Teologiska Fakulteten i Uppsala.