stigstrombergsson

I förra veckan redovisade Kyrkans Tidning en statistisk prognos. Den sa att 2026 kommer 50%linjen att brytas igenom uppifrån och att bara halva befolkningen då tillhör Svenska kyrkan. Orsakerna är flera. Utträden fler än inträden men framför allt en annan sak: Äldre årgångar har hög kyrkotillhörighet och dör. De ersätts i befolkningen av nya människor som inte genom dopet tas in i kyrkan. Skillnaden mellan döda och döpta är den största faktorn – men som sagt inte den enda.

Ärkebiskopen* talar i saken men ger mitt i aktivitetsförslagen – flera hyfsat vettiga – ändå inte intrycket att de ledande kretsarna de kyrkliga hierarkierna är speciellt bekymrade. Nog så sorglösa faktiskt.

Men i och för sig är inte heller jag bekymrat.

Över tillhörighetssiffrorna alltså.

Missförstå mig rätt!

Naturligtvis är det ett rejält situations- och tankeskifte när det för en kyrka av Svenska kyrkans typ med självbilden att vara allas inte längre är allas utan reduceras till en minoritets. Och visst får det ekonomiska följder. Detta skall inte förtigas. Men det mest allvarliga med sviktande doptal är till syvende och sist inte världsliga frågor som tillhörighet med tillhörande kassaklirr – eller brist på.

På Bibelns grund säger nämligen Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära:

Om dopet lära de**, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd. De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop.

Utifrån detta blir det något helt annat som står på spel, som borde skapa kriskommissioner, aktionskommandon, militant evangelism eller vad som helst. Det är med ett gammalt ord själva ”salighetssaken” det handlar om. Det gäller människors hopkoppling med Gud – i tiden och evigheten.

Som lösning på dopbristen tror jag inte ett dugg på de så kallade drop-in-dopen man tar till här och var. Långt därifrån. När det kommer till vigslar kan jag till nöds köpa ett drop-in-arrangemang. Men inte vad gäller dopet. Det är ett Sakrament som behöver långt mer seriös hantering av kontakter, upplysning, folkbildning, medvetna vägval gjorda av dem som döps eller deras vårdnadshavare osv.

Något exakt recept för läget har jag inte! I alla fall inte något som skulle kunna vara ett kvickfix. Men jag ä helt övertygad om att något annat behövs än ett halvtröstande ”allt står väl till” – något det inte gör.

*  Skall man då hon är kvinna anpassa titulaturen? Ärkebiskoppan med två eller ett p kan fungera. Stavningen Ärkebiskofen kanske också är rimlig då sammansatt p och h i 1906 års stavningsreform blev f i alla svenska ord utom sophink och aphus.

**  I Augsburgska bekännelsen syftar ordet De på Våra kyrkor, alltså ungefär reformatorerna. Texten om Dopet är Artikel IX.