stigstrombergsson

Det är dags för en livs- och arbetsuppdatering. De sakerna hänger samman – livet och arbetet. Redan Adam på sin tid i berättelsen i Första Mosebok placerades ju i skapelsen för att bruka jorden, alltså arbeta. Det skulle vara och är människans lott sex sjundedelar av tiden. Att påtande i jorden och andra aktiviteter inte blev enbart av paradisisk art utan ofta är både mödo- och plågsammma historier beror inte på arbets-Skaparens avsikt utan på människans avsteg från alla Skaparens avsikter – typ. Då en av konfirmanderna igår gestaltade nämnde Adam och fick frågan om hur det är i Paradiset berörde han detta med orden: Och så har vi problem med en orm.

 

Vad gäller livsuppgifterna för vilka jag månatligen får lön gick sist förlupna vecka ganska mycket i just konfirmand- och ungdomstecken. Genrep i Älvsbyn på tisdag inför Mässa med konfirmation. När jag och madammen i mitt liv om kvällen bytte tankar om hur dagen varit på respektive håll och hon då sporde hur allt gått blev mitt svar: Om det stämmer att ett lyckat genrep ger premiärfiasko och vice versa blir det en kanonsuccé på söndag!

 

Onsdag eftermiddag fanns motsvarande uppgifter i Vidsel efter det att vi från 08.00 haft så kallat Storkollegium med planering av främst gudstjänstlivet fram till i januari nästa år. Mycket – jag menar Mycket – skulle kunna skrivas om sådana framtidssamtal men åsiktsyttringar i alla där aktuella frågor och spörsmål är enligt min bloggpolicy inte skrivämnen här. Men så mycket kan sägas att det i arbetslaget finns olika perspektiv på gudstjänster och reformbehov, olika människor som (oombedda?) vill göra sig till tolk för andra, olika håg att driva utveckling eller bedriva invand verksamhet osv.

I allt detta är det dock viktigt att säga: Att vara oense är inte att vara osams!

 

På kvällskulan Veckomässa i Älvsbyn och sedan Svenska kyrkans mest utländsk unga. För så är det. De flesta som möter upp – i onsdags bara dussinet – är nysvenskar eller asylsökande. Svenskfödda sekulära kids ägnar sig – med några undantag – åt ”världsliga ting”. Hemma ½11.

 

Efter sådana onsdagar blir torsdagar lätt avslagna. Administrativt pyssel är väl den rätta beskrivningen veckan som var. Trycka gudstjänstblad och sånt. Fredag är jag vanligen fri från konkreta arbetsuppgifter men då det skulle vara en nätverksträff kring Integration i Älvsbyn flyttade jag ”ledigheten” till lördag. Viktigt arbete detta med integration. Och många goda aktörer. Kommunen själv, Migrationsverket, en förening som heter Mucho, Röda korset, ABF, Svenska kyrkan, EFS, Korskyrkan (EFK), Folkhögskolan och andra. Mycket görs vad gäller aktivitetsutbud, inte minst för unga. Generellt tunt dock över lag när det gäller ”svenskars” lust att vara med vid caféer och annat.

 

Lördag bar det iväg till Luleå samtidigt som isen på Piteälven bröts upp. Ett fundamentalt vårtecken! Isen alltså. Luleåresor görs året runt. Vi handlade presenter till lille Adrian som har treårskalas till helgen. Mycket pryttlar finns! Brandbil med ljus för 499 kronor. Köptes inte. Lite större brandbil med ljus och ljud var hundralappen dyrare. Köptes inte heller. Men förunderligt är att det tydligen – enligt marknadskrafternas varuutbud – finns folk som är beredda att betala extra för att leksaker skall låta. Snacka om vriden tillvaro – eller total brist på erfarenhet. Kanske en effekt av den där nedrans ormen.

 

Och så igår: Två Mässa med konfirmation.

Först i Älvsby kyrka 11.00. Full stuga. 26 konfirmander, marginellt under 300 personer.

Fullt också i Vidsel 16.00. 12 respektive ca 150 inklusive kören därstädes.

 

Sådant är kul!

Men ångestskapande. Och det på många sätt.

Kanske inte ångest. Det ordet skall nog reserveras för kraftigare känslor. Men lite vånda i alla fall. Kring mycket. Kring hur vi kommunicerar evangeliet som det brukar kallas. Och hur vi skulle kunna göra. Ännu bättre rent kvalitativt. Och här tänker jag inte bara på själva konfirmationshögtiden utan på hela klabbet. Samlingarna vi har under året. Gudstjänsterna de arma barnen skall fira – minst 15 stycken. I det sammanhanget är de ungefär en fjärdedel men ofta en ännu större bit av de närvarande – men vilken är deras plats? Och föräldra- och familjekontakten. Massor med funderingar. Hela tiden. Också nu ”dagen efter”.

 

I morgon kväll är det återträff – med föräldrarna.

En av ett par inför resan till Efesos och Marias hus i månadsskiftet maj-juni.

Och ikväll är det måndagscafé i Församlingsgården med blandning av ny- och gammelsvenskar. Vi ska prata om tro då. Jag har fått i uppgift att hålla i samtalet – och prata lite själv. Så det blir väl fideskva och fideskvä. Kanske. Alltså detta att man tror, tro som verb, och det man tror på, tro som substantiv. Det är ju inte samma sak – fast det hör ihop. Och kallas fideskva och fideskvä men jag måste alltid slå upp vilket som är vad. Och det ids jag inte nu. Dessutom stavas det annorlunda.

 

Läser du inga böcker, Stig?

Jo, jag har läst om en. Återkommer!

Bilderna? Klicka på dem blir de större. Talar för sig själva!