förstå tigrinja
Jag förstår! Vill bara tala om det – Jag förstår!
Eller rättare sagt: Förstod. I söndags. I kyrkan. Tigrinja.
Sistlupna helg var det ekumeniska gudstjänster i Älvsbyn. Två stycken. Om lördagskvällen samlades man i den baptistiska Korskyrkan och söndagsförmiddagen i Älvsby kyrka. EFS ”blev utan” denna gång.
Allra först vill jag säga att jag i grunden är mycket positiv till ekumenik och samverkan. Tro inget annat! Trots det – eller kanske just av den anledningen – blir jag kluven när det kommer till hur det blir i praktiken. Det blir lätt bara en tillfällig ”kyrkornas vänliga helg” eller något liknande och i realiteten bara ett avbrott i rådande egensinnighet, separatism och oekumenik. Givetvis anlägger man en yta av trevnad men sällan eller aldrig har jag mött viljan till djup eftertanke och att allvarligt söka både sanningar och insikter om vad Gud vill – om nu Gud vill något. Vilket jag tror Gud gör. Med lite ordlekeri skulle jag väl säga att hel och full äcklemenik blir det inte men den ekumaniska iver som mobiliseras inför tillfälliga gemensamheter saknar motsvarighet i en ömsesidig öppenhet och letandet efter sanningen. Sådant borde finnas hela tiden – om vi nu som Jesus vill skall bli ett så att världen kan tro*.
Jag kan tycka att ”det gemensamma” ofta blir selektivt. Karaktären på de sammankomster man har blir ofta och var man än är den ganska enkla form av ”möte” man vanligen har i frikyrkan. En mötesledare hälsar välkommen – kanske en gemensam sång – ett ”inledningsord” med kort Bibeltext och några fria ord – ett par tre sånger någon eller några sjunger för alla andra – en annan än mötesledaren predikar förhoppningsvis med start i en Bibeltext – en gemensam sång med kollektupptagning – en eller ett par ytterligare sånger av sångarna – kanske ljuständning med enskild bön – avslutning från mötesledaren med bön men inte alltid Fader Vår – ett finalsjung från sångarna. Som magrast leder detta till bara två gemensamma saker – sånger – som alla deltar i. I övrigt förväntas församlingen vara lyssnande och seende ”publik” till aktörer på ett podium.
Jag gick inte i Korskyrkan på lördagskvällen. På söndag var vi med och riktigt så magert som det kursiva avsnittet ovan blev det inte. Innan predikan lästes dagens Evangelietext på arabiska, engelska och svenska – gissar att den i förkunnelsen också kom med på tigrinj. Efter predikan sade vi alla den kristna Kyrkans tro så som den är formulerad i den Nicenska trosbekännelsen. Givetvis såg kyrkoherden också till att det blev en ordentlig Allmän förbön för allt löst och fast, Fader Vår och Välsignelsen. Bra.
Men ändå känns det när det är ekumeniska gudstjänster som vi i Svenska kyrkan också när det sker i vår egen kyrka backar – och förväntas backa – från vårt sätt att fira gudstjänst till ett frikyrkligt. Som om ”våra” gemensamma böner, Kyrier och lovsånger inte skulle duga eller vara önskvärda. Inte ens av oss själva. Jag har alltid undrat varför vi gör så – och om vi egentligen alltid förväntas göra så.**
Idag är den ekumeniska kartan i Älvsbyn radikalt omritad jämfört med för 25-30 år sedan. Då fanns förutom Svenska kyrkan ett stort EFS och tre klockrena frikyrkor. Missionskyrkan och Filadelfiaförsamlingen har imploderat och nu finns tre gudstjänstfirande gemenskaper kvar, alla dessa vad gäller dem som kommer till gudstjänster förändrade av invandring från Afrika, Östeuropa och Mellanöstern. Det betyder att det finns utlandsfödda protestanter av olika slag som då i de flesta fall ”hittat” ett samfund som något så när motsvarar det sammanhang man fanns i det gamla landet. Migranter gör så. För katoliker och ortodoxer av olika slag fanns inget på den lokala svenska menyn men mitt intryck är att dessa i påtaglig utsträckning finns med i Svenska kyrkans någotsånär liturgiskt formade gudstjänster. Förutom att de är på svenska innehåller de i alla fall moment och symbolik med viss likhet med vad man gjort och sett i sin gamla kyrka. Kanske.
På lördagskvällen i Korskyrkan predikade en man från Ghana. Protestant. Metodist i det gamla landet. Ganska likt EFS i form och teologi. Jag var som nämnts inte där men gissar att han predikade på engelska även om det kan vara så att han valde svenska.
I söndagens gudstjänst predikade – med svensk stavning – Fader Josef. Han är ortodox präst från Eritrea, sedan några år verksam i Umeå, denna höst lokaliserad till folkhögskolan här i Älvsbyn i ett stiftsprojekt.
I början av hans dryga kvarten obegripliga predikan fick jag intrycket av att han frågade efter hur många som förstod vad han så. Grunden för den gissningen är att ett 15-tal personer som jag i flera fall vet kommer från Eritrea räckte upp handen.
Sedan blev det en bra predikan! Tre gånger sa han Jesus Kristus – fullt begripligt för mig. En gång började han synbart bläddra i sin Bibel och sa Petrus och då han var riktigt lång bak i boken gissade jag att han sedan läste något ur ett av de två brev Petrus skrivit. När han sedan vid två tillfällen sa Johannes och också då var lång bak gissade jag på något av Johannesbreven – men förstod inte vad. Av att han kysste ett kors när han läst drog jag slutsatsen att det var hard stuff det varit frågan om.
Predikan hade engagemang och tilltal till dem som begrep. Det kunde jag se.
Att innehållet var centralt fattade jag också. Han sa ju Jesus Kristus tre gånger!
Att reducera samverkan så alla skall känna sig hemma och inte möta något nytt är dålig – men en ganska vanlig sektumenik – om man leker mer med orden. Trots en enligt min mening reducerad gudstjänstform mötte de flesta av oss som firade ekumenisk gudstjänst i söndags något vi inte var bekanta med – språket tigrinja. Att så och på liknande sätt vilja och våga utsätta sig för det obekanta är äktumenik.
* Läs Johannesevangeliet kapitel 17, särskilt verserna 20-21.
** Kommer frågan på tal om man i en ”ekumenisk” gudstjänst ska fira Mässa/Nattvard blir diskussionerna ibland extra mariga. Det var inte alls aktuellt denna gång av skäl jag helt och fullt bejakar.
