stigstrombergsson

Jag brukar inte lägga ut en massa bilder på Facebook men igår gjorde jag det. Bilden här med texten: Två söner, idag ingenjörer. Mallig pappa.

115 ”Gilla” har ramlat i samt ett antal kommentarer. Så mycket uppmärksamhet har jag aldrig förr fått på fäjjan ens när jag fyllde 60.

Mallig pappa är en lätt underdrift. Men det är viktigt att fatta min mallighet rätt. Visst var det kul att vara på två ceremonier i universitetsaulan i Luleå igår. Inget snack om den saken. Klockan 10 och klockan 14. Se dem gå fram för att få teknolog-nål och ett diplom. Och vara på trerätters finmiddag med ca 1000 gäster, orkester och sula på mattan. Högtidligt så det förslår. Troligen var madammen och jag de enda gamlingar som hade två ungar med. Och det kan man väl vara mallig över. Men det är ändå viktigt att placera malligheten rätt. I någon mån handlar det om pojkarnas resultat men resultaten är inte mallighetens grund – långt därifrån!

Det är tre år mellan grabbarna. Efter gymnasiet fick den äldre lumpa ett kalenderår vilket innebar att han studiemässigt tappade två läsår. Samtidigt som han pluggat har han blivit pappa två gånger och byggt på livsprojektet ”familj med eget hus”. Den yngre hade dagen innan han mönstrade råkat styrkeöverträna ena armen vilket räckte för att armén inte ville ha honom. Hans pluggande har därför efter studenten gått mer snörorätt och han hann ikapp storebror. Hur som helst imponerande prestationer av dem bägge!

Fast prestationerna gör en lite mallig hävdar jag bestämt att stoltheten över dem ändå inte grundar sig på så triviala ting som resultat. Stoltheten kommer sig av att jag älskar dem! Punkt! Det gäller både pojkarna och deras två systrar. Eventuella framgångar i plugg eller idrott eller frimärkssamling eller vad som helst annat är inte i grunden avgörande. Som förälder är man lika stolt över sina barn vare sig det skulle handla om att de var sådana som vid 9 års ålder spelat fiol hos Berlinfilharmonikerna eller – vilket är vanligare – hanterat stråken så att det mest påminde om att man pinar en katt. Det är barnen i sig man är stolt över.

Och jag är stolt! Det är mina – våra – pojkar! Det är grunden.

Att de presterar väl blir grädden på moset. Gott, men inte avgörande.