uppspelt trött
Petar i mig förstärk frukost. Korv å ägg å grejer.
Strax till Församlingsgård och kyrka. Närförberedelser väntar. 1100 "Mässa med dop och konfirmation". 32 stycken, två som döps. Sedan fika.
Resa ½2 till Vidsel för liknande. 1600 motsvarande gudstjänst där. 9 ungdomar varav två döps. Åsså tårta där åxå.
Mat? Vid 19-tiden i kväll.
Det var mer än 14 timmar sedan. Nu strax före midnatt kan jag intyga att dagen blev fullmatad. Jag känner mig just nu rejält uppspelt trött.
Med trött menar jag slut i huvudet och tom i bollen efter ett par intensiva mentala fokuseringar. Mässa med dop och konfirmation handlar om just det med en massa personer som medagerar, frågar, känner. Och är viktiga. Kul, intensivt, energiskt och lite av Ju fler kockar... Med andra ord ett stimulerande kaos där alla bitar ändå faller på plats även om ingen riktigt fattar hur.
Jag tror att de fick göra en fin erfarenhet – ungdomarna alltså. Jag har just tittat igenom bilderna i församlingens digitalkamera och alla verkar positiva och glada. Eller så blir konfirmanderna bara så när man låter kameran cirkulera bland dem och de tar bilder på varandra. Fast bilderna förutan tyckte jag de verkade tycka det var fint, kul, bra och meningsfullt. Både gudstjänsterna och fikat efteråt. På bägge ställena*.
När jag kom hem efter andra omgången, den i Vidsel, väntade en sen middag och efter den avätits tog jag och madammen i mitt liv en längre promenad. Solen bröt igenom och vi njöt av fulla drag av den natur, de berg, den skog och den älv vi haft inpå knutarna i snart 36 år. Bra att också göra kroppen lite trött. Balans liksom.
Och under promenaden slog det mig: Jag är uppspelt. Den är ju bara SÅ meningsfull, kontakten med konfirmanderna. Och med flera av deras föräldrar, mostrar och likande som jag också hade som konfirmander men på 1980-talet. Jag sliter på andra generationen. Eller så är det andra generationen som sliter på mig.
För mitt liv kan jag inte i mig hitta den känsla jag genom åren då och då kunnat märka hos en del – men långt ifrån alla – präster: Så skönt det är över! Nu är vi fria från konfirmander ända tills vi måste ta tag i nästa årskull. En sådan resignerad hållning förstår jag mig inte på. Min känsla är snarare – för att låna ord av Winston Churchill:: This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.
På kvällen efter det att 41 ungdomar konfirmerats finner jag mig således uppspelt inför de kommande återträffsresorna till Efesos om ett par veckor, höstens nya tag med arbete med Kyrkans Unga och andra former av fortsättning när de går i 9-an och mycket annat.
Uppspelt trött...
Är det fel på mig? Vilket?
* Någon av de bilderna får komplettera detta inlägg i morgon när vi hittat sladden som gör att kamerans innehåll kan flyttas till en dator. Nu gjort måndag förmiddag.
Kommentarer
Postat av: Stig Sundström
Nej, det är inget fel på dig. Varför måste det vara fel på den som hamnat rätt?
Roligt att du trivs i viktiga uppgifter!
Postat av: Tobbe
Gladjande att du brukar den korrekta benämningen "mässa med konfirmation" och inte det ofta förekommande men likväl felaktiga "konfirmation med mässa".
Trackback
