en lång till
Rubriken skall inte uppfattas som en felskrivning av något sorts ovationsrop som skanderas efter det att jag nått ordet Amen när jag predikar. En gång till får jag aldrig höra. Inte En lång till heller. Kanske dock en vemodig suck med tanke på nästa gång: Bara inte en lång till. Detta vore inte helt orimligt då mina förkunnelser ju innan de är färdigyttrade når ganska många, säkert alltför många, minuter. Förrförra inlägget 9 mil predikan ger syn för sägen.På Askonsdagens kväll inledde vi fastan i Älvsby församling med mässa. Onsdagskvällarna är ordinarie veckomässekväll men just denna dag byggdes gudstjänsten ut med mer innehåll – förkunnelse, mottagande av korsets tecken i aska, Litanian – och sedan själva Mässan. Förkunnelsen blev i längsta laget. Det märks att du arbetat länge som lärare sa herden efteråt. Nog så mycket information i början av predikan.
Så var det nog. Men här kommer en efterhandsrenskrivning av mitt handskrivna manus.
Fastan börjar idag, Askonsdag. 40 dagar fram till Påsk – om man tar bort söndagarna. Med lila färg.En annan Fasta börjar Första Advent. 40 dagar innan Jul. Den gamla julen. 13-dagen.
Fasta – många gånger går tankarna till avstå. Särskilt i vårt sekulariserade samhälle och bland oss protestanter. Vi vet att fasta finns i alla religioner och vi tänker att det handlar om att välja bort. Och tänker att det är något dystert, något negativt.
Fasta – ser man lite djupare är det något positivt. Enligt dem som fastar. En självklarhet i Bibelns tid. När ni fastar... säger Jesus. Inte Om. Självklart för judar på hans tid.
Och på samma sätt i den kristna Kyrkan. Och i Islam. Och i andra religioner. Är bara annorlunda organiserat. Gemensamt är dock att fasta är något vettigt, något som rustar, fokuserar, laddar, förbereder. Fasta är att välja till, att tillstå.
Fasta handlar alltså om att välja till för att lyssna till Gud, till vad Gud har på hjärtat. Och för att lyssna till sig själv, lyssna till sitt eget hjärta. Då är det vettigt att ta steg tillbaka, välja bort något för att något skall kunna komma till – så att man uppfattar vad Gud har på hjärtat.
Vad Gud har på hjärtat är sin kärlek till oss. Den kärlek som gav Jesus till mänskligheten. Han som gick lydnadens och lidandets väg för oss, bar vår situation, bar världens läge, bar sitt kors. Fastan handlar om att fördjupa sig i det, i Jesus lidande för världen.
Vad Gud har på hjärtat är vår Gudslikhet, alltså att vi följer Jesus, liknar Jesus, tjänar Jesus. Han uttrycker det bland annat genom att säga att vi skall ta på oss vårt kors och följa honom. Ibland förstår vi det som att vi skall acceptera lidande och det kan väl så vara ibland men: Framför allt handlar att ta sitt kors på sig vår uppgift att likna Jesus, att dela, att med-lida, att med-agera för dem Jesus led och agerade för. Att med Jesus lida för människorna, för världen är att följa honom.
Det finns en prototyp för detta. Han nämns i förbigående i berättelsen om när Jesus går till avrättningsplatsen. Simon från Kyrene som rekryteras som korsbärare. Särskilt i Lukas berättelse betonas att han tar korset och går efter Jesus – en prototyp för en medbärare.
[här stängde jag altartavlan så att den kom att se ut som inläggets första bild visar]
På fastetidens altartavla ser vi vad Gud har på hjärtat denna fastetid. Att vi skall vara Simonar och Simonor som hjälper Jesus älska världen.
Askonsdagen är dagen vi får ta på oss korset. Inte bjälkar som för Simon. Men som ett tecken på pannan eller handen. Som ett uttryck för att vi väljer till något, att för en tid förändra livet, att fasta. Hur är din sak, ditt löfte, din affär med Gud.
Att välja bort hör också till. Välja bort det som hindrar. Därför är Fastan en bot- och bekännelsetid, en tid då vi lägger bort det som strider mot Guds hjärta och ikväll gör vi det med hjälp av en bön om förlåtelse – som egentligen är en av Bibeltexterna för ikväll: Manasses bön, Manasses bekännelse.
Manasse var kung i Jerusalem. I 55 år. En dålig kung. Ett riktigt rötägg. Man kan läsa om honom i 2 Kung 21 och 2 Krön 33. Han gjorde alla fel i boken. Införde andra Gudar. Offrade sin son till Molok. Och annat.
Gud straffade honom med fångenskap till det område som är nuvarande Irak. Där ångrade Manasse sig, bad om förlåtelse, fick förlåtelse och en ny start, kom tillbaka och kunde begravas bland sina fäder.
Kunde en sådan ärkebov få förlåtelse av Gud är det möjligt också för oss. Och vi kan låna hans bön som vår syndabekännelse. Vi ber.
Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.
Jag har syndat, Herre, syndat, och jag vet vad jag har brutit.
Jag bönfaller och ber dig: förlåt mig, Herre, förlåt mig,
låt mig inte gå under genom mina lagbrott, vredgas inte för evigt,
låt inte mina olyckor vara för alltid, förvisa mig inte till jordens nedersta djup;
du är ju de botfärdigas Gud, Herre.
Då blir det som händer mig ett bevis för din godhet,
ty i din stora nåd räddar du mig fast jag är ovärdig,
och jag skall prisa dig så länge jag lever.
Dig lovsjunger hela den himmelska hären, och din är äran i evighet. Amen.
Kommentarer
Trackback
