daglig läsning

O så bra skrivet!
O så giftigt sanningssagt!
 
Så löd kommentaren jag på torsdagsmorgonen skrev på Dag Sandahls blogg – nere till höger i länklistan kallad sandahl trampar på. Kommentaren avsåg hans inlägg Indiskretioner författat före sju på morgonen. Läs det inlägget!
 
Under dagen skapades av det lästa två tankekluster i min huvudskalleknopp. Det ena knippet gällde just inläggets innehåll medan det andra – lite senare under dagen – rörde sig mer generellt om det Sandahlska bloggandet och hur att jag länkar till honom påverkar andras syn på min egen bloggenligt – något som någon sade till mig för ett par år sedan.
 
Sandahl har en skarp skalle och ett vässat språk som tydligt och klart kallar snus för snus och strunt för strunt. När jag läser hans blogg är det inte säkert jag håller med honom på alla punkter men jag får för det mesta anledningar att tänka till och det hotar på intet sätt min hälsa.
 
Han är inte alltid vänlig, den där Dag, framför allt inte mot de krafter, instanser och personer i kyrkan som har makt eller gynnas av dem som har makt. Kritiken kan vara besk, ibland i bitterliknande överkant. Det goda är dock att hans gift sprätter ”uppåt” i hierarkierna, inte nedåt. Så ges inte sällan biskopar med hejarklackar både slevslängar och rundpallar medans konfirmander och folk som samlas i gudstjänst inte häcklas. Den hållningen – ”sparka uppåt” och ”smeka nedåt” – gillar jag.
 
Men andra tänker inte som jag utan irriteras storligen över hans kritik och person. De kyrkliga ovanförmänniskorna och deras anhängare bemöter dock inte honom och visar hur hans resonemang skulle vara fel eller faktamässigt dåligt underbyggda. De flesta tycker bara att han är jobbig och att man inte skall ha med honom att göra. Hur osynligare han görs desto bättre är det. I det ser jag en hel del bokbålsmentalitet, alltså tanken att ett budskap skall avvisas, förtigas och tystas på grund av budbäraren, inte budskapet. När ”makten” och dem som vill vara nära makten intar den hållningen stänger de av sin egen öppenhet, tanke och vitalitet.
 
Det skämmer din blogg att du länkar till Sandahl. Det gör att folk inte läser din blogg.
De orden sades en gång av omsorg till mig. Den som sade det var – är? – en person som gärna är nära ”makten” och har en näst intill fundamentalistisk hållning till beslut i Kyrkomöte och andra politiskt tillsatta nämnder och styrelser. För mig blev det ett utmärkt skäl att låta länken vara kvar och läsa det Sandahl skriver.
 
 
Och tidigt på torsdagsmorgonen skrev han Indiskretioner.
Minnenas klockor började ringa när han påtalade en flagrant försummelse man gjort sig skyldig till på många håll och kanter i Svenska kyrkan de senaste åren. Såhär gick mina tankar:
 
Lite mer än första halvan av 1990-talet hade jag uppdrag som Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation i Luleå stift. I slutet av den perioden – 1996 – ändrade Kyrkomötet regler och bestämmelser så att dopet blev grunden för kyrkotillhörigheten. I den vevan skulle enligt Kyrkomötets beslut varje församling författa en så kallad Doppastoral och i den i ett antal punkter – jag vill minnas att det var åtta – redogöra för hur man framledes avsåg att agera vad gäller information om, genomförande av och arbete efter dop. Babydopen var naturligtvis i fokus men en av punkterna handlade om hur församlingarna tänkte sig agera i relation till dem som inte blivit döpta som små men utifrån föräldrarnas vilja ändå tillhörde kyrkan i avvaktan på dop – var antecknade som det hette. Dessa skulle inemot sin 18-års-dag kontaktas och inbjudas till dopförberedelse, dop och med det fortsatt ”egen” kyrkotillhörighet.
 
Församlingarna skrev sina pastorala program. Kyrkoherdar och Kyrkoråd tog beslut i samstämmighet. Alstren hamnade på mitt bord på Stiftskansliet. Jag skulle sålla och förmedla till Domkapitlet vad som höll den halten att kapitlet i beslut skulle kunna godkänna det skrivna. Var så inte fallet åkte det hela tillbaka till församlingarna för kompletteringar och förtydliganden innan besluten togs. När den proceduren var klar hade dokumentet alltså statusen av att vara utarbetat och godkänt av församlingen lokalt samt av stiftet blivit i beslut godkänt och sänt till församlingen som en order och beslutad instruktion att arbeta efter och regelbundet utvärdera och uppdatera. Att man några år senare på samma sätt utifrån nya beslut i Kyrkomötet gjorde så kallade Församlingsinstruktioner ändrade inte detta i sak – de pastorala programmen för dop ingick i dessa som inarbetad text eller som bilaga.
 
Det skulle dröja 18 år innan de nya reglerna för kyrkotillhörighet skulle få skarp effekt men tanken och besluten var att man omedelbart skulle börja med att söka upp de äldre icke döpta tonåringarna så att arbetsformen och modellen skulle vara intrimmad 2014 – vilken den på de flesta håll inte är.
 
Och jag frågar:
Vart tog det vägen det där att Beslut skall verkställas?
På vad sätt har makten och de som vill vara nära den sett till att det de själva beslutat blivit av?
Varför blev det till exempel så skitnoga att varenda präst – av respekt för tagna beslut – skall ha vigselrätt men inte så noga med besluten i denna betydligt viktigare sak?
Varför har man inte drivit detta hårt – nationellt, regionalt, lokalt?
Varför?
 
Jag väntar mig inte att någon mäktig eller maktnära skall bemöda sig om att svara...

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Nu var du lika intressant som Sandahl, Strömbergsson! (Om än möjligen inte lika giftig). Varför blir pappersprodukter så ofta just - pappersprodukter? Vi skriver fina policydokument som blir - hyllvärmare. Missionsbefallningen var väl lagom kort, så jag lärde mej den utantill som konfirmand. Men nog borde man kunnat hålla det du berättar om i minnet - också. Tack för att du skriver och vågar hålla med Sandahl utan att som salig Hellström markera hur mycket mer du INTE håller med honom om ;o)!

2014-01-31 @ 17:23:12
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Ann-Katrin Roth

Ärade herrar teologer, Stig och Andreas,

Det finns en annan vinkling också. Mycket intressant. Detta ger mig hopp, hoppet att somliga rent politiska ställningstaganden och policies som drivits igenom av maktens herrar och damer i SK sitter kvar bara på pappret och sedan hamnar på skräphögen som sig bör, så småningom.

Jag talar nu inte om Stigs exempel utan om det aktuella ställningstagandet att så okritiskt och aningslöst anamma det fördomsfulla Kairos Palestina-dokumentet. När så småningom implikationerna om vad de sponsrat, ersättningsteologi, rent förakt i dokumentet för judismen och därmed det judiska folket, sjunker in, om det sjunker in, faller det förhoppningsvis i glömska.

Lugn, Stig, jag vill inte(!)dra detta till samma gamla diskussion, men faktum är att kyrkans maktfolk har betett sig - igen. Det går att stödja ett folk utan att dras in i oacceptabelt och falskt politiserande mot ett annat.

Om BloggarDag, han är verkligen "slängder" med det svenska språket och det blir en kurs i svenska att läsa hans vändningar, vad man än har för åsikt om hans ställningstaganden. Det ingående om teologien är ofta helt "over my head" men jag har också noterat att han verkar folkkär och att han aldrig slår nedåt.

Mvh

Ann-Katrin

2014-02-01 @ 14:32:51
Postat av: Alma

Intressant sak du tar upp och väldigt viktig. Det är ju hemskt att ett sådant beslut inte följs upp. Som Andreas påpekar borde dessutom missionsbefallningen räcka bra.Antagligen bortglömt. Så bäst att du påminner! När jag jobbade som städerska och sedan dödgrävare i min hemförsamling lyssnade då ingen på mig jag var ju "fanatiskt" religiös". det är nog en präst som måste ta upp sådana frågor.

Men som svensklärare måste jag be att få avvika om Dag Sandahl, han skriver inte alltid bra. Han slingrar oftast in sig i mysko fraser, interna skämt, svordomar och satsbyggnader som inte hedrar skribenten. Han skämtar på tyska om Antje Jackelén, osmakligt. Visst är hon snart ÄB men etniska påhopp är aldrig kul anser jag.

Dag slår dessutom ganska ofta neråt också, tyvärr. Mot kvinnliga präster längre ner i den kyrkliga hierkarkin till exempel och mot folk som ifrågasätter hans åsikter på bloggen. Bland annat pucklar han på mig ibland men han kommenterar däremot aldrig när jag gett honom beröm och medhåll.Fast egentligen är det ju också uppåt,stackars Dag bor ju väldigt långt söderut och jag bor ju längre norrut än de flesta här på Dagens kyrka, även dig Stig;)

2014-02-01 @ 18:37:42
URL: http://barockbloggen.blogg.se
Postat av: Ann-Katrin Roth

Hej Alma. Jag får böja mig efter en svensklärare. Jag hajade till inför svensklärare och fick faktiskt söka på svensklärare och svenskalärare innan jag fick klart för mig att svensklärare är den gängse formen:

http://www.dn.se/kultur-noje/spraket/blir-svensklararen-svenskalarare/

Jag tycker att inom bloggvärlden är BloggarDag slängder i svenska språket. Bra att du bor så långt uppåt att ingen kan sparka på dig nedåt. :)

2014-02-02 @ 12:20:28
Postat av: Alm

Ja, det är en stor fördel när man bor längst upp i norr, som vi ödmjukt brukar skämta "berget Sion längst upp i norr den store konungens stad";)

2014-02-02 @ 19:59:39
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0