bää bää ita tamm

Barnbarnet Adrian – ännu inte två år – är med storasyster Tyra – fyra – och föräldrar – vars ålder inte behöver nämnas – dessa helger hos farfar och farmor – alltså jag och madammen i mitt liv. Han är inte så vältalig den lille men det hindrar honom inte från att låta nästan hela tiden. Utom när han leker med sin pappas gamla trätåg. Allt efter som timmarna går blir det han ”säger” mer och mer begriplig. Man vänjer ju sig.
 
Han gnolar och ältar rubrikens bää bää ita tamm som är inledningsraden på en med barn ofta sjungen sång. Med den bidrar den lille helt ovetandes inte bara till allmän glädje och förnöjelse utan också med en i och för sig kanske krystad överförd aspekt av denna dags tema: O Guds Lamm som tar bort världens synder. I vart fall uppfattar hans präst-farfar det så.
 
Egentligen handlar mycket om att uppfatta och associera, att se och höra saker och kanske se innebörder – om än krystade – i det hela. Så kan man göra på Långfredagen som förändrats enorm på en mansålder.
 

I min späda ungdom var den dagen en tyst dag i hela samhället. Inte ens kiosken i uppväxtstadesdelen Örnäset i Luleå var öppen. Allt stängt. Nu är det inte så. Då ett 35-tal av de ca 90 som firat Långfredagsgudstjänst i Älvsby kyrka efteråt gick en så kallad Korsvandring* genom samhället märkte vi att det var full fart. Alla parkeringsplatser vid Cooperativabutiken var fyllda. Folk var i rörelse. Kommers as usual.

 

Vid en av de hållpunkter vi stannade till vid för begrundan hördes från sidan en rejäl duns. Pang – typ. Från en kran. Det var ett återvinningsföretag som vid ICA hämtade pressade kartonger. Sophämtning på Långfredag! Som det var vilken vanlig arbetsdag som helst!

 

Lite inställer sig tanken: Att det inte längre är någon ordning!

Men samtidigt kommer en annan tanke: Skaffa undan skräp – är det inte Långfredagens innersta och totala innbörd? Alltså att det var det Jesus gjorde med sitt lidande och sin död? Skaffade undan syndens och skuldens skräp en gång för alla. Och för alla.

 

I dessa lägen väljer jag att se anknytningen, associationen, även om jag gissar att sopkusken troligen inte ser den. Jag väljer att se möjligheten och avstår från att harmas över vad som skulle kunna anses som "spilld mjölk. Och på samma sätt väljer jag att uppfatta lille Adrians sång bää bää ita tamm som – förutom att den är allmänt gullig och farfars-charmerande – något som jag på Långfredagen kan koppla ihop med O Guds lamm som tar bort väldens synder. Fast grabben nog inte vet det. Än.

 

Kategori för detta inlägg? Barnbarn slår allt! Det blir farfar funderar.

 


*Se gärna här för text, bild och film från vandringen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0