stigstrombergsson

Som hobbybloggare har jag skaffat mig om inte en journalistisk syn på vad som timar och sker så i alla fall lite åt det hållet.

Går det där att berätta? tänker jag ofta. Finns det en historia här?

 

Men samtidigt är det inte heller riktigt så jag intensivt jagar och murvlar omkring. Det är snarast en biprodukt av något annat jag håller på med: jag exposurar.

 

Att exposura betyder inte att jag medvetet exponerar surhet som kanske en och annan tror. Visst kan det förekomma sådant på den här bloggen likväl som på andras. Lite måste jag ju leva upp till smeknamnet Sur-Stig. Dock hoppas jag inte det dominerar och jag hoppas inte heller att surhet dominerar hos mig. Den som gav mig smeknamnet – en arbetskamrat när jag jobbade på Stiftskansliet i Luleå – gjorde det i alla fall med värme och en kram.

 

Att exposura är något helt annat!

 

Ordet är ett verb vi konstruerat för internt bruk på folkhögskolan. Jag är detta år tjänstledig därifrån men märker att jag tar saken med mig till där jag nu är och vistas både i arbete och fritid. Alltså att använda metoden Exposure till vilken det finns instruktioner, manualer och mer begåvade och genomtänkta beskrivningar än de jag nu och här levererar. Ändå är Exposure ett bra sätt att hantera dagarna – faktiskt. Det handlar om sortering. Inte av sopor utan av vad som händer i huvudet – även om det där också ibland blir lite sopigt. Det rör sig om en tittaattityd – typ.

 

Man kan öva sig i exposurandets ädla konst genom att efter det man varit med om något sortera tankarna medvetet i tre steg, kanske tre spalter på ett paper.

 

Svar: Friends Arena fylldes successivt med förväntansfulla människor. The Boss kom vad det led och kom med sitt band i en god kontakt med den sjungande publiken. Människor trängdes hänsynsfullt. Inget stök. Någon – inte jag eller någon med mig följande – fick åka ambulans. Och annat som hände är nivå ett.

 

Det är nivå två. I mitt fall var det förväntan, samhörighet med mitt sällskap, viss klaustrofobi i trängseln, smärta i fötterna, lindrig av bägge sistnämnda sedan jag lösgjort mig ut trängseln, fascination över att så många så enigt var fokuserade på samma sak och delade upplevelsen. Och annat.

 

Alltså nivå tre. Reflexion. Slutsatser som Det var värt pengarna! men också annat typ vad som kan entusiasmera, vad tar tag i människor. Till och med saker som Hur bör en Kyrka med sitt budskap fungera? Jodå! Sådant tänker jag också och det är – jag säger detta för att ingen skall misstolka mig – definitivt inte frågan om sur-tankar. Snarare handlar det i vid mening om hur en kyrka, en församling må fungera i den kultur som är, det samhälle vi lever i, bland de människor som här finns med drömmar, glädjeämnen, sorger och situationer.

 

Kan du inte bara njuta!! kan någon uppgivet ropa.

 

Visst kan jag det! Jag njöt i fulla drag av konserten. Men det hindrar mig inte från att tänka. Särskilt som arbetsmetoden eller förhållningssättet Exposure så till den milda grad sjunkit in i mig att jag exposurar var jag går, var jag sitter och var jag står som det heter i julvisan.

 

I en affär såg jag som medvandrande shoppingföljeslagare en trave jeans vars märkeslapp jag fotograferade av. Tanken var att bilden kanske skulle kunna komma att pryda ett blogginlägg.

QED.

 

---

PS: Av diverse tidsangivelser i förra inlägget kan man sluta dig till att söndagsförmiddagen skulle bli oerhört lång för så vida man hemkommen till fastigheten inte lade sig att sova – vilket jag inte gjorde. Skrev därför ovanstående text som publicerades när jag senare kom hem efter gudstjänsten. DS.