stigstrombergsson

Konduktören passerade strax efter fyra på morgonen med rubrikens meddelande. Vi själva och andra i vagnen hördes bara säga ett milt Jaha och så inget mer. Inga affekter. Inga traumatiska vrål: Vems är felet? Bara lakoniska Jaha från alla och envar.

 

Jag tror det kan finnas röster i tillvaron som skulle tycka att detta lugn måste vara ett utslag av något sorts norrländskt saktmod. Eller missmod. Alltså en näst intill resignerad fatalistisk hållning som gör att man utan vidare accepterar ödet att tåget är i Bastuträsk långt efter det skulle ha varit i Älvsbyn och att man vaknat och klätt sig klockan 4 helt i onödan.

 

Men handlar det om sakt- eller missmod?

Och förresten: Är de två sakerna ens besläktade?

 

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden stod det i gamla Bibelöversättningen från 1917 – fritt citerat ur minnet. Med tiden kom väl ordet saktmodig i den utombibliska svenskan att få en klang av sävlig, långsam, rentav lite bakom flötet. Så måste det ju inte vara. Saktmod är väl närmare besläktat tålamod – typ? Missmod är ju vad som drabbar den som tappat tålamodet. Eller livsmodet.

 

Det norrländska tålamodet och saktmodet vad gäller tågtider är kompakt – i alla fall hos mig. Det har vuxit och närts genom alla år i kontakt med det som förr om åren var Statens Järnvägar. Devisen Statens kaka är liten men säker fick varianten sen men säker. Men tågen gick! Som uret! Bara efter.

 

Avregleringarna av trafiken – alltså att staten lättade på monopolet och att fler aktörer skulle kunna tåga in påstods skulle medföra bekvämare ekipage, exakt tidspassning och alla andra tänkbara järnbanevälsignelser. Blev det så?

Den gångna vinterns stora järnvägssnackis var ju att tågen inte gått alls – bolaget Norrtågs tåg i Norrland. Övre Norrland. Mellan Umeå och Luleå. Busstrafik i stället. Varför? Jo – de nya aktörerna hade på ett marknadsklippseffektivt sätt investerat i franska tåg. De klarar inte snö och står inte ut med kyla. Stopp i maskineriet direkt! Dessutom så klena i nosen att krock med ren eller än värre älg garagerar för reparation.

 

Den stora välsignelsen av avstatligandet blev alltså inga tåg i stället för sena, väl att jämföra med avregleringen av apoteken som på fler ställen gett längre väntetider på färre tillgängliga mediciner.

 

Men SJ tuffar på – sent och säkert. Bolaget fortsatte ta sig fram med lokomotiv av typen stöttåliga slaktmaskiner med renpölsa i nosen. SJ kommer alltid – vad tiden lider.

 

När detta var skrivet i ordbehandlingsprogram kom konduktören med beskedet En halvtimme kvar till Älvsbyn. Vi ankom 06.35 i stället för några minuter i fem. Publicerar detta sittandes vis köksbordet med en kopp morgonte.

 

Och i eftermiddag ska vi på Adrians ettårskalas. Farfar laddar!!