etiopienmission

Ett andra inlägg 1:a maj!
 
Jag har aldrig varit i Afrika. Alltså inte heller i Etiopien. Ändå har det landet och det kristna där funnits med så länge jag kan minnas. Vad som är det tidigaste minnet vet jag inte. Kanske är det när min mammas kusin stupade på sin post utsänd som missionär till landet ifråga. Vad jag senare förstått – jag gissar att jag var i åldern när man tappar mjölktänderna som det hände – var hon där som sjuksköterska sänd av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). I Etiopien fick hon och dog i gulsot. Hon begravdes i Nakamte (tror jag).
 
Att köpa tvålar och borstar till förmån för blinda barn i Etiopien var också något av ett släkt- och bekantskapsprojekt. Jag tror det var i början av 1960-talet och också det i EFS-regi. Vi – alltså min gamla familj – var inte EFSare* men mina mostrar i Skellefteå var det** liksom många bekanta och det gav perspektivet. Tvålarna och borstarna sponsrade EFS mission i Bako.
 
Under studieåren i Uppsala skrev jag en tvåbetygsuppsats i Kyrko- och Missionshistoria utifrån ett ämne som handledaren föreslagit. Arbetet kom att handla om hur EFS i sina tidningar och på annat sätt reagerade på de storpolitiska händelserna mellan världskrigen. Italiens angrepp på Etiopien, bombningen av den till stor del EFS-bemannade Svenska ambulansen samt EFS-kontakter med landet i övrigt stod väl som enskilt största delen av det mediamaterial som skulle kartläggas i uppsatsen.
 
Idag fick ordet etiopienmission en ny betydelse!
 
Strax efter det att jag publicerat förra inlägget gick jag ner på samhället för att bland alla passerande och pausande motorcyklister söka lokalisera kompisen Tobbe Lindahl. Gick bra och vi fick oss en snackstund i snålblåsten. När följet sedan brummade iväg mot Piteå styrde jag skorna hemåt. Promenadstråket medför att jag passerar Älvsby kyrka och när jag närmade mig kyrkan såg att det stod en man på kyrktrappan. Vänd mot dörren. Stilla. Länge.
 
Är hon låst? tänkte jag – kyrkan alltså. Så tidigt på dagen?
Jag gick dit och fann att det var den. Jag fann också att mannen bad.
Jag har nyckel sa jag och öppnade.
 
Mannen/killen är ortodox kristen från Etiopien. Jag kände igen honom från diverse olika gudstjänster och annat. Vi bad var för sig och på ganska olika sätt. Jag satt på tråklutherskt vis i min bänk. Han var i mittgången och böjde sig från stående till att låta pannan vidröra golvet en massa gånger i tät följd. Blev nästan anfådd.
48 gånger föll han ned för altaret fick jag veta när jag frågade lite senare. Och varje gång bad han Herre, förbarma dig! Kristus, förbarma dig! Herre, förbarma dig! fast på sitt språk. Att det blev 48 höll han reda på genom att med tummen räkna på de övriga fingrarnas delar eller led. Varje finger har ju tre led och 3 led X 4fingrar X alla fyra fingrarna blir ju 48. Faktiskt ganska fiffigt!!
 
I Sverige har han varit i över två år och ännu inte fått besked om han får stanna. Därför blir hans svenska begränsad. Som asylsökande får han ju inte studera svenska utan bara gå och vänta. Jobbigt.
 
Vi bad tillsammans. Eller åtminstone var för sig samtidigt. Och på olika vis. Och jag drog mig till minnes att jag i backen upp mot kyrkan mött tre tydligt Öst-Afrikanska kvinnor på väg ned från kyrkhållet.
Hade de också stått på den låsta kyrkans trapp för att be?
Troligen! Det är ju deras Stilla vecka nu.
 
Ordet etiopienmission fick med detta en ny betydelse. Nu är det människor från Etiopien som utanför låsta eller inne i olåsta svenska kyrkor med sina fingrar som radband bestormar himmelens Gud med 48 stycken Herre, förbarma dig! Kristus, förbarma dig! Herre, förbarma dig! samtidigt som vi svenskar tittar på motorcyklar.
 
Herre, förbarma dig!
Kristus, förbarma dig!
Herre, förbarma dig!
 

*  Detta hade – fick jag som vuxen veta – delvis en tragisk baksida. Som uppfödda i Skellefteå var det självklart för mamma och pappa att Kyrkan och Stiftelsen var ett. Hä va tjörka om mörrn å bööna om ettermiddan som man sa – alltså gudstjänst i kyrkan på förmiddagen och i bönhuset på eftermiddgen. Den samhörigheten mellan Kyrkan och EFS kom i stor utsträckning att bestå i Västerbotten men i Luleå i Norrbotten dit mor och far flyttade 1950 fick saken en annan vändning. Pappa berättade en gång om detta och nämnde hur någon på jobbet spetsat till det med att uppmana honom med orden: Dö nögges lemmen sjöka å ty dä te Stiftelsn! – du måste lämna sjökan och hålla dig till Stiftelsen. Även om just den extrema hållningen nog inte var representativ blev det ändå i praktiken något av ett tvång att välja. För min mor och far var det med sorg i hjärtat. Hur det var för deras bekanta – många före detta Skellefteåbor – vet jag inte. Dock kan jag inte från när jag växte upp minnas någon familj vi umgicks med som var aktiva både i Kyrkan och i EFS. Det var antingen eller! Tyvärr.
**  Jag brukar därför ibland säga att jag är uppmostrad inom EFS.

Kommentarer
Postat av: Anonym

I min familj - som inte heller var EFSiansk men bodde på en EFSdriven folkhögskola där föräldrarna var lärare - köpte vi alltid fina blyertspennor på vilka det stod "Hjälp blinda barn i Etiopien."

2013-05-01 @ 20:04:44
Postat av: Tobbe

F´låt att jag glömde namnet. Din blogg brukar automatiskt komma ihåg mig men av misstag hade jag visst knappat bort den funktionen.

2013-05-01 @ 20:06:34
Postat av: Bosse

Välsignat och njutbart. Alla trogna ortodoxa bedjare borde direkt få uppehållstillstånd i Sverige. Medan vi sammanträder tillför de en eld som bär också oss. Se och lär. Κύριε Ἰησοῦ Χριστέ, Υἱὲ τοῦ Θεοῦ, ἐλέησόν με τὸν ἁμαρτωλόν.

2013-05-03 @ 09:36:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0