stigstrombergsson

I Nationalencyklopedin kan man denna dagen till heder och ära läsa följande lärorika text: Dymmelonsdagen var enligt gammal sed den dag då påskfriden inträdde. I Östgötalagens kyrkobalk heter det: "Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp." Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. (…)

Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "dymmeloxen".

 

Jag kom inte sist ur sängen i morse. Strax före sju var jag uppe för att inmundiga den av madammen anrättade näringsrika och välsmakande havregrynsgröten. Sedan till församlings-gården för kollegium å annat nollåtta nollnoll. Familjens dymmeloxe blev därmed yngsta gossen hemma på några dagars studieuppehåll som sov när vi gick.

 

Efter lunch skrev jag denna dagsbeskrivande text på Facebook:

"Vad gör du just nu?" frågar Facebook. Jo det skall jag tala om! Jag förbereder mig för en bukett kommande gudstjänster. Ikväll - onsdag - är det Passionsgudstjänst i Vidsels EFS 1900. På Långfredag Vidsels kyrka 1100 och på Påskdagen samma tid och samma plats. Fundera/predika skall jag göra vid alla tre tillfällena och sammantaget blir det kring Markus kapitel 14, 15 och början av 16. Så jag förbereder mig...

Nu ikväll har tio personer ”gillat” detta.

 

Med denna lilla notering torde jag gett dig, noble Bloggläsius, ett litet hum om hur saker står till och är. Är du nu väldigt läsnödig kan du ta tillfället i akt och läsa ungefär vad det blev att jag sa i Passionsgudstjänsten i Vidsel denna Dymmelonsdagskväll. Tidigare under Fastan har där inte varit speciella gudstjänster med läsning ur Jesu lidandes historia så det blev liksom att ”köra in” en del för att komma fram till där Långfredagen tar vid. Jag återberättade därför ungefär på följande vis vad som står i Markus evangelium från kapitel 14 vers 1 till och med kapitel 15 vers 20.

 

 

Det är Stilla veckan nu. Vi är samlade till andakt/gudstjänst. Och det drar ihop sig. Till ett avgörande. Imorgon är det Skärtorsdag – högtidens första dag. Dagen – eller snarare kvällen – då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. I alla fall i Markusevangeliet. Och då skapade en ny måltid, den nya måltiden för alla tider, alla folk och (egentligen) alla tillfällen. Nattvarden. Mässan. Eukaisti. Heter lite olika bland olika kristna.

Och sedan blir det Långfredag. Med den dagens mycket speciella gudstjänst kring Jesus död och begravning. I Vidsels kyrka klockan 11. Och sedan ingenting. En stilla, rentav död dag. Innan Påskdagen – som är det kristna beskedets huvuddag med en helt annan klang – också 11.

Till detta är vi på väg nu i Stilla veckan då vi är samlade till andakt/gudstjänst. Då det drar ihop sig till ett avgörande.

 

Jag nämnde Markus och hans evangelium. Numera – de sista 25 åren ungefär – är det ju så att man i kyrkorna följer en evangelist i sänder. I år Markus. Nästa vår Lukas. Och så Johannes och Matteus innan vi 2017 är tillbaka hos evangelisten Markus och hans sätt att berätta.

 

Markus är grundlig. Ägnar två (långa) kapitel åt Jesus sista dygn. Av 16. Ungefär en femtedel av hela berättelsen. Dag för dag, nästan timme för timme. Det är också ett tecken på att det drar ihop sig. Till ett avgörande. Det tätnar. Till och med i Bibeltexten.

 

Innan berättar Markus en massa. Olika episoder som givetvis hör ihop då de handlar om Jesus men är samtidigt lite lösryckta. Just som episoder är. Jesus är i början av Markus i norra delarna av landet – Galiléen – och går än hit, än dit, gör ditt och gör datt, möter den och träffar den. Vi får en massa glimtar. Det verkar som om Markus samlat ihop olika saker för att ge sina läsare en sådan information om Jesus att de kan bilda sig en uppfattning. Och veta vad det handlar om. Veta vem Jesus är.

 

Man tror att han gör det på 60-talet någon gång. Trettio år efter det att det hände. Och när de som var med – Petrus och andra – inte längre fanns i livet. Då skrev han som själv inte var en av de tolv vad de tolv – Petrus? – brukade berätta. Händelser, episoder om Jesus fram till dess att de som var omkring honom fattade vem han var: ”Du är Messias” (8:29). 

 

När lärjungarna har den insikten går Jesus mot Jerusalem för att – och detta säger han tre gånger – överlämnas och bli dödad och uppstå (8:31, 9:31 och 10:33-34). Sista gången låter det såhär: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

 

Sång

 

Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att kunna gripa honom med list och döda honom. De sade: ”Inte under själva helgen, för då kan det bli oro bland folket.” (14:1-2) 

 

Så startar Markus den avgörande händelsekedjan. Innan – i kapitel 12 och 13 – har han låtit Jesus tala både med och inför människor. Men nu börjar det ske saker. Med folk. Med händelser.

Hemma hos Simon den spetälske. Där är en massa folk. En kvinna öser dyr nardusbalsam över Jesus. Värt en årslön. Så några gormar – några hos Markus, några lärjungar hos Matteus, Judas Iskariot hos Johannes – och tycker det är slöseri.

Judas planerar sitt svek och påskmåltiden förbereds. Det var – och är – den mest centrala högtiden hos judarna där man minns och återupplever befrielsen ur Egypten på Moses tid. Med ojäst bröd och ett lamm – vars blod skyddade folket vid befrielsen. I den vevan pekar Jesus ut förrädaren. Och tar av brödet och vinet och gör en ny Befrielse-måltid. Nattvarden.

På väg därifrån förutsäger Jesus att alla skall svika honom och Petrus ska förneka tre gånger. Mitt i händelserna och omgiven av andra talar han i förväg om den ensamhet, den övergivenhet, han är på väg in i och som når sin kulmen när han på korset ropar ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).

På natten, i Getsemane, kommer ensamheten. De tolv – eller 11 – somnar. Gång på gång. Jesus är ensam i sin kamp, sin bönekamp med Gud: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (14:36) 

Och efter ett tag när Jesus väckt de sovande för tredje gången kommer det: ”Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.” (14:41-42) Och Judas kommer, Jesus arresteras, tumult i hopen, alla flyr. Jesus är ensam. 

Sång

 

De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden. (14:53-54) 

 

Och Jesus ställs inför rätta, anklagad för vad man skulle kunna kalla ett ”religiöst uppror”. Knepig rättegång med falska vittnen som inte ger samma bild. Inte en lynchmobb utan en rättsinstans som vill kunna säga till sig själv att man gör rätt – när man ändå gör fel och vet det. Allt håller på att gå i stå. I desperation spetsar översteprästen – ordföranden – frågan: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla fann att han förtjänade döden. Och några började spotta på honom, de band för ögonen på honom och slog honom och sade: ”Visa att du är profet!” Och vakterna gav honom örfilar. (14:61-65) 

 

Samtidigt, parallellt, utmanas Petrus. Folk känner igen honom. Särskilt en envis flicka. Två gånger är hon på honom med tanken att han är en av Jesus följeslagare. Så han flyttar sig och kommer i samspråk med andra som hör på dialekten att han är norrifrån och frågar samma sak. Och alla tre gånger förnekar han, den sista gången med en ed, och säger: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” (14:71) Så nog är Jesus ensam när tuppen gal i gryningen. 

 

Tidigt på morgonen överlade översteprästerna med de äldste och de skriftlärda, hela rådet. De lät binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus. (15:1) 

 

För att kunna verkställa domen och för att dödssättet skulle bli ”det rätta” kontaktas den högsta politiska instansen men nu med en ny anklagelse: ”politiskt uppror”. Pilatus ser myglet. Ogillar dem som kommer dragandes med Jesus men inser också att det vore dumt att trotsa dem. Typ politiskt otaktiskt. Han vädjar därför till folket, låter dem avgöra vem de vill skall släppas fri, banditen Barabbas eller Jesus. Och de väljer Barabbas, den skyldige. Han får leva och den oskyldige tar hans dom. Han blir fri och Jesus utlämnas till att piskas och korsfästas – sedan han hånats.

 

Det är det sista som sker i berättelsen innan Långfredag. Att Jesus hånas. Soldater klär ut honom till kung som de inte tror att han är men som vi vet att han innerst inne är. Röd mantel. Krona. Falska hyllningar. Och sedan, i sina egna kläder, förs Jesus till avrättningen - som vi återkommer till på Långfredag.