kreativ adjektivism

Det är nu några dagar sedan jag skrev här på min blogg. Den 23:e var det närmare bestämt. Alltså på söndag. På eftermiddagen när barnbarnen sov. Och de andra utom de och deras föräldrar farit.
 
De andra – våra vuxna barn med tillbehör – kom alla till mitt 60-årsjubileum som framfödd levande och välskapt. Äldsta dottern med fästman for tillbaka till Luleå redan på midsommaraftonens kväll. Hennes syster med sambo stack på söndag vid tvåtiden tillbaka till Björkliden för att arbeta. Sedan jag publicerat det nämnda förra inlägget skjutsade jag yngste sonen till Luleå – han skall också arbeta. På måndag eftermiddag reste Tyra och Adrian med föräldrar. Resultatet blev att jag och madammen är ensamma semesterfirare i fastigheten. Kontrasten är stor. Mycket stor. Det är lugnochroare nu.
 
Jag gillar det ordet – lugnochroare.
Är det egentligen inte en oerhört kreativ nyskapelse?
Är det inte både fiffigt och smart att av flera ord skapa ett adjektiv i komparativ – om jag minns grammatiken rätt?
Vittnar inte lugnochroare om ett snille och en smak värdigt Svenska akademin?
 
Det är inte jag som skapat ordet. Tyra 3 år är den kreatös som skall äras.
Jag går ner. Det är lugnochroare i lillrummet! sa hon när frågan gällde var hon skulle kunna sitta och klippa och pyssla. Och med det skapade barnet ett begrepp som också vuxna – i var fall närstående – kommer att använda. Barn gör så. Och vuxna. Orden kekkarpaka, katafontelelog, pjomamas och bledettask är exempel på var sina glosor de numera vuxna ättlingarna introducerat i huset och som då och då faktiskt brukas. Och nu ger en ny generation sina bidrag.
 
Vi har alltså semester. Det betyder att det är lugnochroare nu. Nästan helt lugnochroigt. Inga måsten – i alla fall nästan inga. En racklande motorgräsklippare till mekaniker, goda vänner på fika (måndag kväll) samt hopsnickrande av ny utetrappa – vi bor i suterrängkåk – har fyllt dagarna denna vecka. När jag inte bara gonat mig i värmen alltså. Eller slappat vid datorn. Eller läst i ett par böcker. Samt bokat en resa fram på höstkanten. Och till sist kommit till skott vad gäller att redigera en liten film. Den kan man se här. Och till sist har jag fått ihop detta blogginlägg.
 
Den första bilden är ett fruset ögonblick i filmen.
Och gissa vilken kategori detta inlägg hamnar under...

Kommentarer
Postat av: Ann-Katrin Roth

Underbara nyord! Kekkarpaka är nog favoriten. Men vi vuxna bidrar också med hullerombullerord. En gång på telefon sa jag till min mor att jag höll på att koppa putsarn inför jul och hon förstod precis vad jag sa. Koppar inte putsarn så ofta som jag borde numera.

2013-06-29 @ 16:36:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0