stigstrombergsson

 

 

Egentligen är jag för gammal för att åka buss genom hela huvva konungariket. Ungdomarna och en del av ledarna behärskar den ryggradslösa förmågan att vika ihop sig som tumstockar. De kan sova i vad som verkar vara vilken ställning som helst. Eller ligga på bussgolvet för att betrampas av var och en som behöver på toa. Alternativt sträcka ut sig från var sitt håll tvärs över mittgången och i sömnen peta varandras näsor med tårna. Och ändå sova!

Inget av detta förmår jag trots att det står i den Goda Boken att Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. Det var Paulus som skrev det. Fast han behövde ju aldrig kombinera sova med att åka buss.

 

Sova kan jag alltså inte så jag får göra annat. Läsa går inget vidare. Jag är ju trött så efter ett tag flyter bokstäverna bara ihop. Så jag bloggar i stället. Det kräver inte lika mycket tankeskärpa. Som synes.

 

Det var alltså Paulus som skrev citatet jag anförde nyss. Om honom nämns bland annat I Bibelboken Apostlagärningarna att han passerade ön Samos. Den ön har jag kunnat skönja i diset varje dag vare sig jag var på stranden invid vårt hotell eller bara glodde ut från balkongen. Och på onsdagen reste vi dit. Från Kusadasi går nämligen dagliga båtutflykter till den grekiska ön.

 

Avsikten med trippen var att vi skulle kunna besöka och fundera kring en ortodox kyrka med utseende, symbolik och bruk. En transitbuss hämtade oss vid 8 och tog oss till båten som lade ut klockan 9 – om jag här i bussen minns rätt. Cirka två timmar tog sjöresan och väl landkrabbade där gavs ungdomarna tid att se sig omkring och i egen regi få något i magen. Vid ett-tiden samlades gänget på Pytagorastorget och delades i tre subgrupper som i tur och ordning skule gå till Den helige Nikolaus kyrka en bit därifrån. Jag och en av kollegorna – brunetten – rekade under lunchen som örberedelse för att kunna vara kyrkguider.

 

Redan vår research var en fascinerande upplevelse. Utan tvivel besitter både jag och kollegan tillräckligt mycket kyrkvett för att ta ner tempot och röstläget i ett kyrkorum men i just denna kyrka var det så påtagligt. Rummet hade rena ljuddämpareffekten på oss, något vi pratade om när vi gick för att möta alla de andra.

Tror du den fungerar likadant på …...? sporde kollegan och nämnde med varm röst ett namn jag väljer att utelämna här. Skall verkligen bli intressant att se! svarade jag. Om så har den rena exorcisteffekten!

 

Än en gång kunde vi tydligt uppleva hur läckra ungdomarna faktiskt är. Stoj, snack och stim utanför på torget när de till det yttre fixade till sig för att ta seden dit man kommer, täcka bara axlar, fixa byxor/kjolar nedom knäna och för flickorna – vilket faktisk inte behövdes – ha något på huvudet. Och tvärt tystna bara av att gå över tröskeln. Nyfikna. Frågvisa. Lyssnande. Förundrade. Rentav andäktiga – om man använder ett gammalt ord.

 

Än en gång blev jag imponerad! Och stolt. I kyrkan fanns samtidigt en och annan ortsbo som kommit dit för att be. De de blev inte störda. Tvärtom. En kvinna – lärare – berättade mer saker än vad vi ledare lyckats räkna ut själva och hjälpte på så vis till med att möta den samlade nyfikenheten.

 

Efter ”kyrko-lektionerna” – för det blev faktiskt tre sådana – var det bara att vänta på båten tillbaka. En del shoppade, några gick till en strand för att bada, andra WiFiade och jag och kollegan tog en fika på ett trottoarcafé. Slappt? Både ”ja” och ”nej”. Vi pratade om det. Visst kan det verka avslappnat att sitta och fika och låta tillvaron gå nästan på tomgång – men beredskapen finns alltid där. Det är tjusningen med lägerverksamhet av det slag det är frågan om. Saker sköter vissa tider sig själva men plötsligt blir frågan om noll till hundra på ingen tid alls. Det kan då gälla att besvara frågor, trösta någon ledsen, ge sällskap åt någon som söker kontakt eller på annat vis bistå. Det gäller att vara alert. Ungefär som i den gamla TV-serien MASH där all världens slapphet när inget händer plötsligt explodera i febril aktivitet när sårade kommer in.

 

På kvällen tillbaka på hotellet blev det uppklädd festmiddag med bordsplacering, kypare och allt. Det kan också verka slappt. Jag menar dock att det är ett vettigt srbete, alltså att sttah...

 

Nu uppenbart tupplursnödig!!

 

Några timmar senare:

Som synes slutade nattskrivandet lite abrupt. Nu har vi pausat med hotellfrukost i Örnsköldsvik och är nu stadda på vår sista resa – jag menar vår resas sista del.