stigstrombergsson

 

En Begravningsgudstjänst har jag alltså framför mig – i morgon fredag.

Fyra Vigselgudstjänster. Två eller tre kommer att gå av stapeln i Storforsens kapell och en eller två blir i kyrkan och en av de i kyrkan blir på engelska.

Tre Dopgudstjänster varvat kyrkan och Storforsen.

En speciell Högmässa nu till helgen då jag bland annat har i uppgift att säga något klarsynt om Andlig klarsyn som är söndagens tema. Gudstjänsten blir speciell och därför kommer vi att vara tvenne prällater i elden. Kyrkoherden skall som liturg söka gestalta hur det lät och var för 200 år sedan när kyrkan togs i bruk. För att gudstjänsten inte skall bli ett musealt teaterstycke utan något som firas i ”skarpt läge” skall jag genom någon sorts pedagogiska kommentarer lite här och var söka ge dåtid och nutid ett vettigt samband – samt predika.

Att söka klura ut hur gudstjänsten firades 1813 och de det dåtida innehållet en någotsånär vettig nutida språkdräkt har varit intressant – onekligen. Och att söka klura ut hur folk som 1813 var vana en gudstjänst med ett ritual från 1690-talet tänkte och upplevde 1811 års förfalls-Kyrkohandbok är också intressant. Att se att Svenska kyrkans nuvarande Kyrkohandbok innehållsligt men inte språkligt faktiskt är mer lik 1690-talet än det förflackade tidiga 1800-talet är ju också intressant.

En annan gudstjänst är själva stora Jubileumshögmässan nästa helg med biskop och en massa speciellt inbjudna. Då har jag ingen direkt uppgift i sammanhanget mer än att vara på plats.

 

Sådant är inbokat, allt av den arten att det blir fredag-lördag-söndag som tas i anspråk.

Men vad göra annan tid? Jag är ju präst hela tiden med uppdrag att bygga Guds rike sju gånger 24 – i princip.

Jag ska erkänna att lite lugnt har jag tagit det i början av veckan. Och idag torsdag. Fast onsdagen var lång. Kollegium och detaljplanering av den gammeldagsa gudstjänsten samt kopiera och häfta ett häfte för eventet i fråga. Allt det tog varvat med ett dopsamtal faktiskt hela dagen.

 

Onsdagskvällen affischerade jag också. Jag kallar det så när jag strosar runt på samhället iförd min tydligt legitimerande prästskjorta. Det var Loppis i Lomtjärn – egentligen Lomtjärnsparken – och bara där var det halvdussinet personer som antingen talade om för mig att jag var präst eller dryftade annat som hade med församling och tro att göra. Ett 15-tal andra – inte minst invandrare – hälsade och vinkade glatt.

Du är präst du! var det en liten 8-åring som sa. Du var i kyrkan när min syrra konfirmerade sig. Och när min kompis lillasyster döptes. Det var bara att hålla med.

Varför har du dendär skjortan när du inte är i kyrkan? frågade en 10-12-åring. Jag är ju alltid präst! svarade jag. Kan du predika för min hund? frågade den lilla lymmeln med glimten i ögat. Näää. Jag är så dålig på hundiska blev mitt svar som gossen tog som en rimlig förklaring.

 

När jag så spatserade vidare kom jag innan jag hunnit hem att ha samtalat ganska länge om missbruk och vägen ur sådant med en annan promenerare som berättade att han/hon nu i dagarna varit nykter alkoholist i 20 år. Då det så kallade 12-stegs-programmet är väldigt likt – och inspirerat av – klassisk kristen själavård blev det en del att samtala om.

Och på en garageuppfart gav en annan pratstund om många olika saker mig nya intressanta kunskaper i hur bisamhällen fungerar. Jag undervisades av en person som hade kupor på tomten men som – likt många – förlorat ett bisamhälle den senaste vintern.

 

Jag kan inte säga att jag känner alla dessa människor – men jag känner igen dem. 35 år på en ganska liten ort och med en stor familj med föräldramöten och allt möjligt innebär att man med tiden haft att göra med ganska mycket folk – faktiskt. Därför har mina promenader mening åtminstone på ett socialt umgängesplan.

Men ärr det vettigt prästgöra att bara gå omkring och prata/umgås med folk?

Och ska man sätta sånt som arbetstid?

Man kan ställa sådana frågor. Svaren är inte viktiga. Kontakterna är det. Och människorna!