stolthet 1
Såhär om juldagsmorgonen glimmar det inte så anmärkningsvärt – om man ser till vädret ute alltså. Mulet och tre helt onödiga plusgrader. Annat var det igår då dagen startade i minus 20 och sol fram på förmiddagen. Väderomslaget kom på eftermiddagen.
På ett sätt skulle ju Juldagen i praktiken borda vara det den i verkligheten är – den Stora dagen. Så är det ju inte riktigt då hos oss gäller det allmänsvenska fenomenet att Julaftonen slår det mesta och Juldagen blir ganska stilla med väckarklockan ställd på 6. Så brukar jag göra för att åtminstone skall kunna välja om jag skall gå i Julottan eller inte. Jag brukar också slå av sagda ur och sova någon timme till. Ganska vettigt då Julaftonen varje år gott och väl hinner bli Juldag innan nattvilan infinner sig. Samtidigt är det väldigt skönt att kliva upp för att njuta av att alla andra sover. Så är det nu när det på TV1 sänds Bach Juloratorium från Betlehem och jag utan familjens pladder kan tänka tillbaka på gårdagen so verkligen blev full Jul.
Som präst har jag i gott och väl 20 år inte haft uppdrag direkt i församling. Som stiftsadjunkt och skolpräst vid folkhögskola har julhelgerna varit arbetsfria – fast naturligtvis har vi gått i kyrkan. Det borde alla göra! I år blev det dock lite annorlunda då jag denna helg som församlingspräst är som det brukar sägas ”i tjänst”. Samlingen runt krubban igår och Annandagens högmässa har fallit på min lott medan julottorna denna dag sköts av kollegorna.
Dessa kursiverade ord skrev jag när juldagsmorgonen glimmade innan familjen började vakna och störde den rofyllda författarmiljön. Just efter att Juldagen blivit Annandag skrev jag sedan det korta förra inlägget med länkar till en del av vad som sig på orten under helgen tilldragit havit.
Efter julen detta år kan jag inte säga annat än jag bär på en samlad stolthet som tenderar att bli rent malligt högmodig. En källa till glädjen är den vitalitet och den fart som präglar lokalförsamlingen också i denna tid av vikande kyrkliga seder och allmän sekularisering.
Som jag berättat var det full kyrka 4 Advent med över 60 korister. I någon mån tär ett sådant arrangemang nog en del på söndagens huvudgudstjänst som den dagen samlade ca 30 Högmässofirare då den så kallade församlingskärnan (som också brukar benämnas kyrkfolket) fixar bara en grej – och då ingår i och väljer musiken om kvällen. Å andra sidan är den gruppen om man ser till de sista 10-15 åren (minst) stadd i om inte utdöende så i vart fall en rejäl decimering. Det är andra kategorier som fyller kyrkan när den nu fylls.
Julaftonens gudstjänst med över 200 firare spränger också rejält församlingskärnegränsen med sin tregenerationerskaraktär av barn, föräldrar och far- och morföräldrar – samt också andra som oftast inte brukar gå i gudstjänst men som vill ha med julens egentliga innehåll som innehåll i sin jul. Då jag levt länge på orten känner jag ju igen folk och vet vilka många av dem är. På goda grunder anar jag att flera inte riktigt dristar sig att bekänna sig som kristna men nog skulle vilja. De står i hallen – typ. Räknar sig inte som inne, tror men tror att de inte tror – och kanske inte heller tilltros tro.
Det efterföljande julfirandet i församlingsgården med ca 130 personer i julmat, samvaro, lekar och mingel är en vettig diakonal insats, inte minst vad gäller flyktingar och invandrare av skilda religioner och kristna bekännelser. Var vi 35 svenskfödda var det högt räknat. Handgripligen förpassade en eritreansk kvinna mig ut ur köket när jag greppade en handduk för att torka disk. Hon gjorde det skrattande men visade att jag som man och som präst inte hade med den delen av trevnaden att göra.
Efter julfirandet där blev det resa till Luleå till vad jag kommer att berätta om i stolthet 2.
Under Juldagens långpromenad gick jag in i kyrkan och kollade hur många som firat Julotta – drygt 100. Det var faktiskt fler än jag trodde det skulle vara. Julotteförsamlingen är, nklusive en av körerna, mestadels etablerat kyrkfolk av övre medelålderssnitt – den så kallade kärnan man ur huse.
Efter allt detta och då så många varit i farten så mycket – en del i flera av de nämnda sammanhangen – blev Annandagens Högmässa som vanligt en mer återhållen historia. 14 personer varav 5 konfirmander. Men en viktig gudstjänst som definitivt flyttar händelserna från landet Idyllien till den verklighet i vilken Gud valde att bli människa.
Älvsbyn är ett litet samhälle och en liten församling men det finns och spirar liv och engagemang. Människor som betraktar sig som nya – och kanske betraktas så – sipprar in i församlingens gudstjänstliv och övriga verksamhet även om den ovan nämnda kärnan av svenskfött kyrkfolk krymper. Detta innebär stora utmaningar för framtiden och lust och behov att tänka utanför lådan behövs för att agera rätt under de påtagliga förändringar som de närmaste åren kommer att bjuda på. Och jag är stolt att ha fått förtroendet att tillhöra sammanhanget.
Bilden är från http://alvsbynews.se och dess bevakning av Julbönen.
Kommentarer
Trackback
