stigstrombergsson

Hur lång eller kort tid en gudstjänst tar är inte det viktigaste här i jämmerdalen. Innehållet, tempot, drivet är minst lika viktigt. Men tiden spelar ändå roll. Om en Högmässa tar mer än en timme och en kvart bör man fundera över orsaken. Blir den längre än en och en halv är det dags för en ordentlig utredning med åtföljande syndabocksjakt.

 

Igår i Älvsby kyrka var jag orsaken – till största delen. Det blev så många ord. Predikan var väl kanske ”normallång” för att vara jag men Beredelseordet i gudstjänstens början blev längre än brukligt, nästan en minipredikan. Och två predikningar i en Högmässa är en för mycket.

 

Hur kunde det bli så? Fint uttryckt skulle jag väl kunna skylla på pastorala överväganden eller något annat luddigt.

 

Situationen var lite speciell med Konfirmandjubileum för dem som läste för prästen för 50 och 51 år sedan. Ungefär 200 av dessa 40-talister finns ännu är i livet och i landet och hade fått inbjudan till evenemanget. Snabbtitt på adresser gvisar att ungefär en tredjedel fortfarande eller åter bebor socknen, en annan tredjedel finns i övriga Norrbotten med koncentration till Piteå och en sista tredjedel är hopplöst förskingrade till att försmäkta i Syd- och Mellanswärje.

 

Av alla dessa var det ungefär 50 stycken av dem – undantag fanns – som finns på orten eller i närområdet som anmält sig, en del med äkta och halväkta hälfter. I Församlingsgården var det dukat för 60 personer som efter gudstjänsten glatt skulle möta gamla kamrater som börjat bli gamla.

 

Dessa 60 personer är alla trevliga, rejäla och hedervärda på åtminstone de flesta sätt och vis. De signalerar med sin närvaro såhär i skarven till att pensioneras att gammal vänskap är något värdefullt. Jag tyder det gärna också så att det signalerar en samhörighet med det man var med om, rentav en positiv attityd till Kyrkan. En del hade ju letat upp sina gamla konfirmationsbilder och tagit med de Konfirmationsminnen man en gång gett varandra för att få dem baksidessignerade av dem som var där. Och jag hörde hur några berättade för varandra vilka frågor de fått vid konfirmationen och en kvinna rabblade i farlig fart Paulusbreven i rätt ordning.

 

Men – Gruppen eller kategorin konfirmerade för femtio år sedan orsakar bara i undantagsfall slitna psalmböcker och sittdynor i kyrkan. Man kan vara positiva åter- eller tillfällighetsbesökare som anser det kunna gå an att av någon speciell anledning vara i en gudstjänst men att till exempel ta del av Nattvarden avstår man från – än så länge.

 

Jag prickade rätt när jag i förtid anade just den situationen. Om mitt pastorala övervägande var lika i prick kan jag inte bedöma. Min strävan var dock att så enkelt som möjligt vara så central som möjligt. Och lite annorlunda jämfört med för 50 år sedan – leda gudstjänsten från koret, förkunna från mittgången och celebrera vänd mot folket. Men alltsammans blev nog för långt...

 

Hursomhelst är texten nedan manus till det Beredelseord som inledde gudstjänsten.

 

 

Dina synder är förlåtna! (Mark 2:5)

 

Det var inte något jag sa om något utan till någon. Till dig som hör. En hälsning från Gud. Ett besked jag har som uppdrag att leverera. Jag gör det igen: Dina synder är förlåtna! I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Det jag sa heter Avlösning och brukar komma efter Syndabekännelsen. Men ni fick den före. Innan ni ens bett om den. Kanske inte heller tänkt be om den – vad vet jag.

 

Får man göra så? Bara brassa på med förlåtelsen?

Jesus gjorde så. Det berättas om när man kommer till honom med en lam och så tar man sig inte fram utan klättrar upp på taket och hackar hål i det och firar ner den sjuke – som Jesus direkt ger orden: Dina synder är förlåtna!

 

Det anger den kristna trons grundbult. Det är förlåtelsen klimat. Det är i den atmosfären man pratar om synd och synder. Och bekänner dem i Syndabekännelsen. Därför att förlåtelsen är grunden. Och vi ska be Syndabekännelsen strax. I tillit till förlåtelsen.

 

Vad du packar in i Syndabekännelsen vet inte jag. Eller vad du borde packa in. Något kring detta med Tro och Liv kanske – det som är temat för dagen. Och bristerna i det. I Tron och i Livet.

 

Synder ur Livet är nog då lättare att se konkret än Synder ur Tron – och jag använder ordet synder. Det som på Bibelns båda grundspråk är en skytteterm och betyder Bom! Och när man bommar spelar det inte så stor roll om man bommar nära målet eller sköt och rakt motsatt håll. Det är Bom ändå.

 

Vill du ha ett tips om vad Gud räknar som Synder uri Livet så är det sådant vi gör, tänker och säger fel till varandra, till våra medmänniskor. Det i och från dig som skadar dina relationer, sårar andra – just det sårar också Gud. Gud är ju just särskilt de sårades Gud. Det kan du kan packa in i Syndabekännelsen vi nu ber – i förlåtelsens klimat.

 

 

Predikan kanske kommer i ett annat blogginlägg.