stigstrombergsson

I förra inlägget berättade jag om gårdagens Högmässa i Älvsby kyrka, dess situation och vad som sades i början av gudstjänsten. Detta inlägg innehåller mitt manus för vad jag sedan sa i förkunnelsens huvuddel.

Förresten! Vi sjöng psalmer också. Dessa: 89 ingång, 654 introitus, 696:5 kyrie, 18 lovsång, 284 graduale, 711 efter pred, 73 offertorium, 228:1-3 slut.

 

 

 

Detta har vi väl mött allesammans. Att någon lovar runt och håller tunt – alltså säger Ja men så blir det inget. Det kan vara enkla saker som att man säger till barnen att de skall städa sina rum och de säger ja men leker med bråten i stället. Det kan vara svårare saker som löften man ger – och sviker. På arbetsplatser, i familjer. Vi har alla i Livet mött att man sa Ja men så blev det inget. Och gjort så själva också.

Vi har nog också mött motsatsen – och blivit glada och förvånade. Det blev i alla fall, fast han eller hon sa Nej. Och ibland har vi själva gjort så i Livet.

Och sedan har vi mött de två andra varianterna – de Jesus inte nämner: När Ja förblir Ja. Och när Nej förblir Nej.

 

Jesus säger detta i ett sammanhang – liten Bibelkurs. 

 

Det är någonstans under veckan innan han korsfästs.

Och det är till det religiösa och politiska och samhälleliga etablissemanget – de tre sakerna var samma sak då och där.

Det är gruppen fariséer och överstepräster det är frågan om. De som – i översteprästernas fall – genom sin ställning och position menade sig ha sitt på det torra, vara OK, i relation till Gud. Och i fariséernas fall – de hade inte samma position – handlade det om att de tyckte sig vara nog hyggliga för att Gud skulle vara nöjd. Och det var inte helt utan grund. De var hyggliga rättskaffens människor. Som trodde att de på grund av sin hygglighet – att de sagt Ja – var klara och färdiga.

 

 

Jag är väl närmast att betrakta som en överstepräst – och den positionen är inget värd i sig. Om jag tror att den gör mig rätt, kvalificerar. Och inte lever rätt. Inte lever av förlåtelsen. Och inte förlåter.

 

Fromma fariséer finns nog också lite till mans och lite till kvinns.

Kyrkligt engagerade. Sådana som tror på Gud. Och på Jesus. Och ber och går i kyrkan och litar så mycket på sin egen fromhet att de glömmer att leva i förlåtelsens klimat – och som Jesus vill skall tänka på Livet. Vad det blir i praktiken när man lever i förlåtelsens atmosfär.

 

På Jesus tid trodde alla på Gud. Så är det inte nu. Därför finns det nu också fariséer också i en modern men icke troende variant. De är likadana och gör sig skyldiga till samma självbedrägeri – att i sin hyggliga präktighet inte anse sig behöva förlåtelse.

 

Eller kanske det är bättre att säga de icke hyggliga.

 

Tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike sa han ju.

 

Nu ska vi inte tänka på vinddrivna missförstådda människor som på grund av livets elände kommit på kant med tillvaron. Alltså offer. Nog fanns det sådana på Jesus tid men det var inte, i det flesta fall, de som var tullindrivare och horor. En liten Bibelkurs till, alltså.

 

Tullindrivare var inte plikttrogna tjänstemän med mössa med skärm och tabeller över vilka avgifter som gällde för olika varor. Man hade ett annat system för avgifter och skatter. Någon fick av regeringen / landshövdingen / kungen / /kejsaren med en rejäl kontantinsats köpa rätten att ta ut skatter, tullar och avgifter. Alltså en med våra ord helt avreglerad marknad med många fria aktörer som alla måste få tillbaka sin investering. Till varje pris. Och med råge.

Det ledde ju till – förutom tjänst hos ockupationsmakten – höga taxor, utpressning, beskyddarverksamhet, ocker och mutor. Rena maffiametoder. Så långt från vad hyggligt folk och de själva ansåg vara rättskaffens och enligt Guds vilja.

 

Horor i Biblisk tid var inte sällan ett självvalt yrke med hög status för flickor och kvinnor skolade i filosofi, kultur och fint sätt. Escortservice – typ. De kalades Hetärer och var ett helt OK inslag i den grekiska kulturen. Inte i den judiska som hade en annan moral. Där ansågs både de kvinnorna och männen kring dem vara på sidan om Guds avsikt. Men i den grekiska kulturen var det OK.

Och i Palestina rådde bland- eller dubbelkultur. Och tvåspråkighet. Så de där högstatusflickorna finns, de som har en i samhällets ögon accepterad moral men ändå – och i någon mån därför – var på sidan om Gud.

 

Bägge de grupperna ansågs alltså vara fel. Utanför Guds vilja. Utanför lydnaden för Gud – det översteprästerna och fariséerna med rätta tyckte var viktigt. De ansågs utanför av dem som ansåg sig innanför. Och ansåg nog också sig själva utanför – de visste ju att Livet inte var rätt och kunde säga ungefär:

 

 

Gudstjänsten började så. Med Förlåtelsens klimat runt och från Jesus. Som inte frågar efter religiösa kvalifikationer. Och som inte räknar med sådana.

Den atmosfären runt Jesus lägger tullindrivare och horor märke till. Och kommer till Jesus. Eftersom Jesus kommer till dem. Då och nu.

 

I förlåtelsens atmosfär kan livet inte diskvalificera. Hur det än varit.

I förlåtelsens atmosfär erbjuder Gud/Jesus dig att lita på nåd, inte meriter.

I förlåtelsens atmosfär är det Gud ger viktigare än det vi gör.

 

Förlåtelsens gåva har jag nämnt till tjatighet.

Tag och ät... Kristi kropp för dig... sägs det också. Om en stund.

Jesus själv som gåva, som Guds rike till oss. Utan att vi meriterat oss.

Och då spelar det ingen roll hur ditt Ja-ande eller Nej-ande varit vad gäller Tro och Liv. Det är för dig!!

Det får vi Tro – och Leva efter.