stigstrombergsson

Läste på lite idag om Tre Kronor. Wikipedia är ofta – men sannerligen inte alltid – en hyfsad kunskapskälla att ösa ur. Ville kolla om det skulle gå att fördjupa kopplingen mellan Trettondagsnattens hockeydramatik med Trettondagens Betlehemsvisit.

Det gick inte så bra som jag trodde. Den gamla teorin om att det var Albert av Mecklenburg som på 1300-talet drog in de Tre Kronorna i Sveriges riksvapen är tydligen numera övergiven. I den tanken skulle den gamle Albert hemmavid haft någon kyrka eller kyrkor med reliker – alltså benbitar, hårstrån, kläderpersedlar, hålfotsinlägg eller annat – kopplade till de stjärntydare, vanligen tänkt tre, som följde stjärnan till Jesus i Betlehem. Tre Kronor – symbol för Heliga Tre Konungar – skulle den vägen smugit sig in i landets heraldiska vapen för att därifrån långt senare hamna i ishockeyns dramatiska värd. Tyvärr är det nog inte så. De tre kronorna förekommer som symbol före Abbe från Mecklis. Men visst hade det varit ett fint samband – särskilt denna Trettonhelg.

Jag satt uppe i natt. Hela tiden. Hade på kvällen via radion belyssnat derbyt Luleå-Skellefteå som ju utföll till tämligen god belåtenhet. Luleåseger innan full tid hade varit det bästa. Från den matchen till TV-soffan för Finland-Kanada – bronsmatch i junior-VM. Tyvärr däng för lejonen. Hade så gärna sett Kanada medaljlöst.

Sedan klockan två finalrafflet Tre Kronor mot Ryssland. I tre och en halv period!! Fatta hur lite sömn det blev. Inte bara sent/tidigt utan också klart svårt att somna med kommentatorsvrålet Jaaaa! Jaaaa! Sverige är världsmästare! Sverige är världsmästare! Sverige är världsmästare! Jaaaa! ringande i öronen tillsammans med nästan den mest falsksjungna Du gamla, du fria jag någonsin hört.

Dock: Trettondagen är Trettondagen så till kyrkan vandrades det för fokus på de andra Tre Kronorna. Välmatad gudstjänst. Skulle säga att det var, om man använder Kyrkohandbokens terminologi, en Söndagsmässa med infogat dop. Eller kanske än hellre Familjemässa med infogat dop. Ungefär.

Det var en fin gudstjänst med mycket folk, många barn. Och allt med!!
Dopets sakrament som infogade ett näpet litet tvillingpar i den befrielse Jesus skapat med sin död och uppståndelse.
Evangeliet – i dramatiserad och kommenterad form – hämtat ur Matteus kapitel två om hur Gud blev människa för att befria oss och att stjärntydarna nådde fram till miraklet.
Mässa där del i Jesus och det han bär med sig muntligen kunde tas emot av var och en som så önskade.
Bön med möjlighet att tända ljus – flitigt nyttjat.

Men hur blir det om man har dop när det är Mässa? Fungerar det?

Jo, faktiskt. Visst var det så att de allra flesta i det stora dopföljet inte regelbundet ses nöta kyrkbänkar om söndagarna och nog kan kategoriseras som kyrk-ovana. Så är det ju med de flesta dopföljen. Men flera av dem, inte alla, valde att också kommunicera, alltså ta emot Jesus kropp och blod. Den observationen har jag gjort förr. Alltså att när människor som inte brukar komma sig till gudstjänst väl av någon anledning hamnar i en så blir det påfallande många som väljer att ”delta ända fram” – om man får uttrycka sig så. Det är kyrktröskeln människor finner hög – bildligt talat. Är man väl innanför den finns ingen kortrappa – fortfarande bildligt talat, i Älvsby kyrka dessutom bokstavligt.

Är man väl inne är det alltså många som väljer att inte ransonera sig själva utan i stället ta emot allt det som erbjuds, både Ordet och Sakramentet. Därför skall det inte snålas. Naturligtvis ska alltid allt fram. Fast så är det inte i Svenska kyrkan. Många helger ransonerar de som är ansvariga för gudstjänstlivet vad de erbjuder de människor som kommer. Man dukar inte. Firar inte Mässa.
Jag förstår inte anledningen att på det sätter ransonera Guds gåvor.