stigstrombergsson

Detta veckoslut har inneburit att jag i några avseenden nått nya höjder. Inte så att sådant helt saknats tidigare i livet eller ens under hösten. Så hann jag till exempel för någon vecka sedan ut en kort tur i skidspåret innan madammen i mitt liv som är mycket mer skidig än jag fick tillfälle att pröva sina laggar. Skall jag vara ärlig var det just därför jag stack ut, just för att den 29/11 klockan fjortonnollnoll kunna ässämmässa till henne som då var på tjänsteresa i Skellefteå: Jag hann före dig. Har åkt skidor.*

Lönesamtal med chefen innebar även det nya höjder men det är i och för sig inte så märkvärdigt. De allra flesta får ju upp det något i den årliga lönerevisionen.

Barnbarnen på besök är ju givetvis en höjdare. Självklart. Den stora kutar och pratar och pysslar och sjunger medans den lille mest bara sitter och ömsom flinar och ömsom ser förbryllad ut. Jag skriver inte mer om de små liven här och nu utan hänvisar till en liten filmsnutt på ANDRA BLOGGEN – alltså här – samt konstaterar att bara detta lilla omnämnande av de två grynen samt bilden ovan kvalificerar detta inlägg till att hamna under kategorin Farfar funderar.

Jag har stått på scen!

Jodå! Just det! Rätt fattat!

Fast det har väl också hänt förr. Redan i årskurs 9 på Norra Örnässkolan i Luleå stod jag på scen. I aulan.. var betrodd med två roller i musikalen West Side Story som då och därstädes sattes upp. Två roller? Japp! I en scen var jag en i en grupp ligahuliganer som strosade runt på podiet och i en annan var jag skyltdocka i ett skrädderi. Dramaten hörde inte av sig. Inte Operan heller fast det berodde nog mest på att jag inte sjöng.

Och i fredags blev jag uppdragen på ett podium. Lätt motvilligt. Men inte ensam.

Det var såhär: Madammen i mitt liv och hennes personligt-ombud-kollega har de senaste två åren tagit för sed att i december månad bjuda mig och kollegans hustru på nåt trevligt rajtantajtan. Inte så värst farligt dock. God mat någonstans samt ett uppträdande eller nåt. Kanske är det förresten något oegentligt att använda ordet bjuda då vi ju som sambeskattade är med att finansiera saken. Men initiativet är deras.

Alltså till Luleå där vi käkade krubb för att sedan betitta revyn Aldrig får man vara glad. Det var där det hände – alltså att jag nådde nya höjder. I passivt skådespeleri.

En typ som skulle trolla eller vad det nu var kom plötsligt och målmedvetet gående mot vår sektion i salongen. Rekryterade tre frivilliga assisterande personer tilli nåt magiskt trick han planerade. Madammen, jag och hustrun till madammens kollega blev de valda och det var liksom bara att stolpa fram och hoppas på det bästa. Hans frågor Tror ni på sanndrömmar? och Tror ni på intuition? besvarades med tveksam gest betydande Kanske sisådär eller nåt. Min intuition sa i alla fall mig att varje tydligt svar troligen bara skulle innebära fler frågor så det var bäst att vara vag.

Vi fick välja var sin liten pryl ur en ask, ställa oss framför var sin grunka och sedan hålla prylen i en för honom okänd hand. I sitt artisteri skulle han då gissa i vilken hand var och en av oss höll vilken grej. Han gjorde det två gånger. Och rätt. För att sedan avsluta akten med att berätta om en intuitiv förtanke han fått om morgonen och då skrivit upp på en lapp som placerats i en låda hängande från taket. Lappen togs fram och där det stod att en person skulle välja en kotte samt ställa sig framför en ölkagge, en annan med en porslinsbit hamna framför en blomma och den tredje skulle ställa sig framför en staty samt valt en barkbit ur asken.

Naturligtvis stämde det. Fiffigt. Och till dånande applåder lämnade vi den scen som åtminstone i mitt fall innebar höjdpunkten i min magiska karriär.

*  Själva ässämmässet var dessutom något av en höjdare om man ser till antalet ord och bokstäver. Jag brukar vara betydligt mer fåordig när det kommer till fingrande på min knapparat, min Sony Ericsson K510i.