stigstrombergsson

Det är fredag kväll och mycket har hänt, händer och kommer att hända. Skulle jag ta tag i allt och berätta här på bloggen skulle alla få händerna full med en handfull handfasta viktiga händelser i mitt lilla liv och i tillvaron utanför.

Det är alltså fredag kväll och en god middag med lite rödtjut är avnjutet i sällskap av madammen och den yngste sonen. Diddiloo eller vad det heter på TV låter i bakgrunden och jag sitter i köket knapprandes på min datamaskin, den lilla privata läpp-tippen.

Då det är fredag kväll och jag är inne på ämnet datorer kan jag för läsekretsen meddela att jag å jobbet fått en ny sådan. Min gamla lap-top var mer än lovligt slö och trött och är nu ersatt med ett utrymmesdigert fartvidunder med ännu vassare Windows med nya funktioner varav en gläder mig å det allra våldsammaste – post-it-lappar på skärmen!
Då jag är en konservativ trög surkuse har jag utan framgång värj mig när det gäller att å arbetsplatsen skicka mail till varandra om allt möjligt. Det har till och med förekommit att någon via det gemensamma nätverket bokat i min almanacka, den jag har i programmet Outlook. Fasoner !är vad sådant är!! Min almanacka är väl för kulan min – eller? Skriv en lapp! brukar jag säga. Vad är det för fel på post-it-lappar? är min ständiga följdfråga som givetvis klingat för stendöva öron.
Som bilden visar kan jag nu i min dator tack vare ny programvara ha digitala post-it-lappar på mitt digitala skrivbord där vi alla enligt alla moderna trender ständigt skall vedigitatitera nuförtiden. Så jag kan kombinera det konservativ-sura med tillämpade digitala finesser – typ.

Denna fredag har jag – nu blev jag seriös – varit på begravning. Meningsfullt men trist. En arbetskamrat har mist sin livskamrat efter en tids sjukdom hos den nu bortgångne. Vi var några ur arbetsgemenskapen som for – ombud för alla – på begravningen av hennes make. Naturligtvis helt rätt och meningsfullt att göra. Och ändå trist då paret som döden nu särat bara är lite 50+.

Fredag kväll – alltså nu – går tankarna också till förra fredagen då lilla Tyra med föräldrar infann sig i fastigheten – nu blir jag lite lättsinnig igen. Detta innebar att förra helgen inte medgav någon sovmorgon eller slappartid alls. Småfolk på drygt 1½ år har inte det på sin repertoar. Gröt strax efter 7 ska det va! Och lek ock löje! Naturligtvis skitkul också för farfar men helgen blev garanterat sovmorgonsfri.

Under den helg som denna fredag inleder går det nog ändå att ta tajmaot – kanske. I så fall är det välbehövligt alldenstund – fantastiskt gammalt ord – det har varit mycket sista tiden och vi samtidigt försöker hitta tid att renovera ett rum. Det är på jobbet det mest travat sig. Visst samband har det med begravningen jag var på. Arbetskamraten som mist sin make har helt legitimt varit sjukskriven hela hösten och det gör att det blir mer jobb för andra. Inget att säga om. Så är det och det är naturligt på vår arbetsplats att kamrater tar i när andra får det jobbigt. Och gör detta med empati, engagemang och solidaritet. Har själv erfarit det då mina föräldrar dog. Den hållningen är faktiskt en av de allra starkaste sidorna i Älvsby folkhögskolas arbetslag och är en av sakerna som gör stället till en bra arbetsplats. Men veckan har varit tuff och efter ligger jag ändå i arbetet men en eller två pausdagar kan det bli denna helg – åtminstone en. Blir det två är det första helgen i september det blir så.

Det är fredag och för några timmar sedan såg jag på CNN en del av det tal den palestinske presidenten höll i inför FN:s Generalförsamling. Ett bra tal som nog mer var riktat till FN:s unga stater i den så kallade tredje världen än utformat för att falla gamla koloniala stormakter på läppen. Att i FN inte vilja bevilja Palestina samma suveräna status som man i FN beviljat Israel är hyckleri från USA:s sida – min mening denna fredagskväll.

Det är fredag. Nu är det Skavlan – en bit in i programmet. Och ett glas rött återstår.