dagen efter igår

Att det står dagen efter i rubriken har inget att göra med det i förra inlägget nämnda rödtjutet. Så mycket tjuts inte. I stället skall det förstås som dagen efter igår då både Palestinas president och Israels premiärminister i nämnd ordning höll var sitt tal i FN:s Generalförsamling. Jag har läst bägge talen men kommer inte att översätta dem till inlägg i denna blogg. De talade så länge bägge två att deras tal sträcker sig genom inemot ½-dussinet A4-sidor vardera. Läsaren rekommenderas dock att öva sin engelska på Abbas och Nethanyahu.

Det jag i stället valt att här översätta är en snabbanalys gjord av den israeliska tidningens Haaretz utrikeskorrespondent i New York. Den bygger på hans twittrande och publicerades fredag kväll, bara ett tag efter det att gubbsen pratat färdigt. Som vanligt körde jag texten genom Google och putsade till den till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska finns den här och jag tycker den ger en vettig bild.


ABBAS OCH NETHANYAHUS TVEKAMP I FN: KOLLIDERANDE BERÄTTELSER. 

Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel.
Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper.

Det finns knappast utrymme för optimism efter det som en del beskriver som en historisk dag då Palestina bad om FN: s erkännande och dess ledare Mahmoud Abbas gick bröstgänges med premiärminister Benjamin Netanyahu med hela världen som vittne.

Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel. Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper. Det var en dialog mellan döva, en konflikt mellan olika berättelser, ett bevis – om det nu behövdes – att israeler och palestinier lever i parallella universum. Aldrig mötas de två, om inget dramatiskt inträffar.

Abbas uppvaktade först och främst palestinierna. Hans målgrupper var den arabiska och den tredje världen. Talet var späckat med den typ av hårda anti-israeliska slagord som är stapelvara i FN: s "automatisk majoritet" på forum som Durban och the Human Rights Council – bland annat "apartheid", "kolonialism", "rasism" och "etnisk rensning ". På tårna efter den svidande tillrättavisning han fått i USA: s president Barack Obamas FN-tal den här veckan var Abbas uppenbarligen inte på humör att behaga amerikaner eller israeler. Han valde i stället att utan att hålla tillbaka att presentera den palestinska berättelsen på ett sätt att det river i öronen hos de flesta israeler men ökar entusiasmen hos hans många anhängare i generalförsamlingens korridorer.

Netanyahu, å sin sida, tilltalade de delar av världen att Abbas valde att ignorera. I en välgjord men ganska långrandig presentation – som fick de flesta av sina applåder från den israeliska delegationen och en importerad skara cheerleaders – kastade sig Netanyahu som en Daniel i den lejongrop som FN: s anti-israeliska block utgör. Han utnämnde sig själv till talesman för "100 generationer judar", avvisade Abbas mer flammande anklagelser och gav en del till var och en av sina favoritgrupper: lubavitch-rabbinen Rebbe för religiösa judar, ett citat ur Bibeln för evangelikala kristna, minnet av 9 september för sin amerikanska publik och en inbjudan till Abbas "att prata dugri" (den israeliska motsvarigheten till det amerikanska "talk turkey") för hans israeliska väljare hemma.

Men trots att de gick i borgen för sina förmodade lojaliteter till en framförhandlad tvåstatslösning gjorde Abbas och Netanyahu inga försök att dölja sin djupa misstro varandras verkliga avsikter. Deras ömsesidiga underliggande antagande är att de båda saknar en trovärdig partner för fred. Icke desto mindre – som den enda lite goda nyheten för dem som insisterar på att behålla en liten strimma av hopp trots alla bevis om motsatsen – söker Washington, i spåren av Kvartettens uppmaning på fredag, ett snabbt återupptagande av fredsförhandlingarna, om så bara för att USA ska bli av med den politiska heta potatisen Abbas dumpade i dess knä när han bestämde sig för att gå vidare med sin stora FN-offensiv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0