stigstrombergsson

I söndags när jag och madammen firade gudstjäst i Älvsby kyrka noterade jag en sak som jag noterat flera gånger men inte skrivit något om på bloggen – i alla fall inte på ett bra tag. Jag såg det jag alltid ser och jag slås av skillnaden sett till 30 år tillbaka när vi var relativt nya i samhället och församlingen.  Det har som blivit eljest – och ändå inte.

För trettio år sedan var Svenska kyrkan på orten rejält svensk från hjässan till fotabjället. Den gudstjänstfirande församlingen var på några undantag när blå-gul rakt igenom med tillägg av en och annan invandrare från Finland eller än mer undantagandes något annat nordiskt land. Var gudstjänstfirarens ansiktes hy inte vit så handlade det om till landet adopterade barn – typ.
Frivilligt engagerade speglade detta och arbetslaget var svenskt, liksom de förtroendevalda. Och gudstjänsterna var svenska till ord och ton, tal och åthävor.

Sedan dess har svenskar av yngre årgångar inte funnit, hittat eller införts i den flock som firar mässa om söndagarna. Vi som tillhörde ”de yngre” 1980 är faktiskt fortfarande ”de yngre”. Och ”de äldre” då är liksom inte längre på banan. En så kallad ”naturlig avgång” har glesat kyrk-bänkarna  å det kraftigaste – minst 50% om man ”svensk-räknar”.

I söndags var minst var fjärde gudstjänstfirare född på annat håll och har senare flytt eller flyttat hit. Om så inte skett skulle den gudstjänstfirande församlingen uppfattas jätteliten – när man likt jag har ett lokalt kyrkohistoriskt minne. Tack vare dessa nya svenskar har den inte krymt till förtvivlad småskalighet. Det är invandrarna som håller det vid liv – typ.
Bland frivilligt engagerade speglas detta till en del men arbetslaget är fortfarande svenskt, liksom naturligtvis de förtroendevalda vare sig de är sådana man ser i gudstjänsten eller som de flesta av dem är osynliga. Och gudstjänsterna har trots att församlingen de facto förändrats förblivit storsvenska till ord och ton, tal och åthävor - med undantag för de nya svenskarnas egna tysta  böner och korstecken.

Egentligen är det lite märkligt…

Någon annan dag skall jag skriva ett inlägg till med liknande rubrikt som detta och då nämna annat jag ser som förändringar av ”Älvsbyns andliga karta” sett med ett trettioårsperspektiv.