svagare demokrati?
Ibland brukar det sägas att Israel är Mellanösterns enda demokrati. Det påståendet är numera inte helt sant då demokratiska val hållits i Libanon, Palestina och Irak – för att nämna tre länder i regionen. Dessutom är det – Gud give! – val och demokrati på gång i Egypten med fler länder.
Ändå är påståendet om Israel nästan sant. Landet är regionens äldsta och framför allt bäst fungerande demokrati med yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet osv. Detta kan sägas än så länge. Säkert också för påtaglig tid framåt trots att man nu kan se illavarslande tecken på att utvecklingen i Israel går i motsatt riktning jämfört med en del grannländer. Just i dagarna antar Knesset nämligen flera lagar som till sin effekt beskär pressfrihet, regimkritik, domstolarnas självständighet och den arabiska minoritetens ställning i landet – jag talar här om de araber som lever väster om den så kallade ”gröna linjen” och är israeliska medborgare.
Om detta debatteras flitigt i Israel. I tidningen Haaretz läste jag till exempel en artikel om vilken roll så kallade NGO-organisationer – Amnesty International är ett exempel – har i demokratier respektive diktaturer.
En bloggkrönikör i Haaretz – Carlo Strenger – har skrivit en annan artikel jag också fann intressant. Och lång. Till sitt innehåll är den ”lite smal” och till sin uppbyggnad sådan att man nog för att fatta alla finesser borde ha god kunskap – vilket jag inte har – om vem som är vem i israelisk politik och debatt. Vinklingen är lite speciell genom att han tar upp de effekter den nuvarande israeliska regeringens nuvarande åtgärder får hos den del av det judiska folket som inte bor i Israel. Om sådana judar brukar sägas att de lever i Diasporan – förskingringen. Den största gruppen är givetvis judar i USA.
Carlo Strenger har jag presenterat tidigare – här.
På engelska kan Strengers artikel läsas här.
Artikeln om NGO:s på engelska finns här.
ISRAELS PARLAMENTARIKER SPLITTRAR DET JUDISKA FOLKET
Av tragedier i den judiska historien har majoriteten av diasporans judar lärt sig att mänskliga rättigheter måste respekteras när som helst och var som helst. De anti-liberala lagförslagen är tvärtemot denna övertygelse.
Det är svårt att undvika intrycket att Knessets parlamentariker nu kastat sig in i en våldsam konkurrens vad gäller chauvinism och anti-liberalism.
Koalitionens medlemmar har tagit initiativ till de flesta av de senaste anti-liberala lagarna med Likuds Ze'ev Elkin och Yariv Levin i nära samarbete med Yisrael Beitenus David Rotem uppbackade av justitieminister Yaakov Ne'eman i ett försök att ta över rättsväsendet. Kadima, det största oppositionspartiet, deltar också i denna chauvinistiska festival.
Tzipi Livni har högljutt kämpat mot vågen av anti-liberala lagar men uppenbarligen delas inte hennes värderingar av alla hennes Knessetledamöter. Några av dem hör till den ideologiska högern, som Otniel Schneller, och andra, som Dichter, verkar vara rädda för att om de inte deltar i tävlingen i att få patriotiska vitsord kommer de att förlora populariteten hos väljarna.
Dichter har föreslagit en grundlag som definierar Israel som det judiska folkets nationalstat. Den erfarne statsvetaren och tidigare chefen för Utrikesdepartementet Shlomo Avineri har starkt kritiserat denna lag. Han har bland annat påpekat att punkt 7 i den föreslagna lagen i princip är tom, då den inte har något konkret innehåll. Den säger: "Staten skall agera för att stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan".
Denna lag kommer att leda till det exakt motsatta. Antas den kommer det inte bara att inte stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan utan sannolikt än mer fjärma de flesta diasporajudar som redan känner att den nuvarande regeringen pressat Israel bortom gränsen till vad som är acceptabelt för dem.
Naturligtvis finns det en högljudd minoritet på högerkanten, mestadels ortodoxa Diasporajudar, som lockas av den nuvarande koalitionens chauvinism. Vissa av dessa har gått så långt som att kritisera Netanyahu för Shalit-uppgörelsen som med deras ord "dragit skam över Israel och hela den judiska nationen". De kommer sannolikt att applådera Dichters lag och andra försök att stänga av Israels opposition, människorättsorganisationer och göra intrång i pressfriheten. Men även om denna grupp skapar många rubriker är den en minoritet av judenheten i diasporan.
Visst är Israel en suverän stat. Medborgarna kan välja vem de tycker passar för att leda landet, till och med om detta ledarskap driver Israel in i en aldrig tidigare skådad isolering. Men lagstiftare som Dichter som tror att de vet hur man kan stärka banden med diasporans judar avslöjar en djupgående brist på förståelse - inte bara av internationella frågor utan också av dagens judenhet.
Sommaren 2010 blev Peter Beinart, en ledande amerikansk judisk journalist av den yngre generationen, en anledning till het diskussion. Han kritiserade kraftfullt det amerikanska judiska etablissemanget för att skapa normen att vara en vän till Israel betyder att man stödjer varje policy hos varje israelisk regering, även om denna policy i grunden går emot liberala demokratiska värderingar. Detta, hävdade Beinart, har gjort att de flesta unga judar känslomässigt kopplat av Israel och att de inte längre känner att landet är centralt för deras identitet och vägrar försvara de Israeliska handlingar som strider mot deras grundläggande värderingar.
Majoriteten av diasporans judar har mycket starka övertygelser. De identifierar sig djupt med det universella värdesystem som växte fram under den europeiska Upplysningen och som gradvis befriade judarna från diskrimineringens och ghettoiseringens bojor – naturligtvis starkast i USA.
För dem är den viktiga lärdomen av den judiska historiens tragedier den att mänskliga rättigheterna måste respekteras när som helst och var som helst. Det var därför judarna fanns i spetsen för medborgarrättsrörelsen i USA och det var därför liberala judar i Europa (som Bernard-Henri Levy) hörbart gav sitt stöd i humanitära frågor överallt – i Bosnien, Kosovo och Libyen.
För dessa universalistiska judar är Dichters lag en förolämpning och en hjärtesorg. Medan judar som Bernard-Henri Levy och Beinart högljutt försvarat Israels rätt att försvara sig, är de fullt medvetna om att grundandet av Israel innebar en tragedi för det palestinska folket. De tror att denna tragedi måste erkännas även om den inte kan göras ogjord eller helt åtgärdas. Men att göra intrång på rättigheterna för Israels arabiska medborgare genom att förneka dem deras speciella minoritetsstatus är fullständigt oacceptabelt för dem.
Till detta ansluter sig före detta försvarsminister Moshe Arens (Likud) i en artikel med rubriken "Israels skamliga attack på arabiska språket måste stoppas".
Arens är en pålitlig revisionist och representerar arvet från Jabotinsky och Begin. Samtidigt som Arens är en hök vad gäller säkerhet är mänskliga och medborgerliga rättigheter heliga för honom. Vänstersympatiserande liberaler kanske inte håller med honom i politiska frågor men känner stark samhörighet med hans kompromisslösa försvar av medborgerliga rättigheter för araber och med hans starka fördömande av Dichters förslag att ta bort arabiskans status som ett av Israels officiella språk. Även Arens är på denna punkt chockad av den anti-liberala andan i den nuvarande koalitionen.
Den nuvarande sessionen i Knesset skapar gradvis en klyfta bland världens judar. På mina resor möter jag många judar som varit aktiva för Israel, ibland i decennier. De försöker ängsligt att begripa vad i hela världen det är som händer med det land de älskat och stött hela livet. De förstår inte varför den styrande koalitionen gör det allt svårare för dem att känna närheten till landet.
Till dem kan jag tyvärr bara säga att deras känslor delas av Israels liberala medelklass som bär landets ekonomiska börda samtidigt som känslan av att det land som de stöder och tjänar gradvis upphör att vara ett hem för dem.
Stig Strömbergsson har missuppfattat vad demokrati innebär. Demokrati handlar nämligen om vad som sker i en nation mellan valen och med detta inkluderat så faller såväl Libanon med den inflytelserika och ickevalda terroristorganisationen Hezbollah bort liksom Samaria och Judea som har en ickevald president för att inte tala om Gaza där den demokratiskt valda terrororganisationen Hamas i en blodig kupp tog makten från PA och utövar ett teokratiskt förtryck liksom Irak som mellan valen präglas av sekteristiska strider och osunt inflytande från Iran.
Kvar finns enbart Israel som den enda mellanvalsdemokratin i mellanöstern.
Så sluta använda den tämligen vänsterextrema och i Israel marginaliserade Haaretz som referens.
Det blir annars ungefär som att hänvisa till Norrskensflamman för att beskriva Sverige.
När jag skriver något relaterat till Mellanöstern anar jag att en del "debattörer" kommer att återkomma. Signaturen AL alias Bo Rööser är en sådan.
Tvärtemot honom tror jag inte jag missuppfattat vad demokrati innebär. Jag vet mycket väl att demokrati betyder mycket - bland annat att man väljer sitt styre och i denna mening finns fler demokratier i regionen. Bland dessa utser också jag Israel till den mest välfungerande men inte ens det verkar göra AL alias Bo Rööser glad.
AL alias Bo Rööser har en poäng i detta att demokrati också är vad som sker mellan valen. Helt sant! I det stycket lämnar de andra namngivna demokratierna mycket övrigt att önska. Också sant! Jag har ingen som helst övertro på den demokratiska halten hos till exempel Hamas.
De nya demokratierna som ändå förhoppningsvis växer fram kommer att göra framsteg och misslyckas under lång tid. Vägen till demokrati är knagglig och processen går inte över en natt. I Sverige tog den mer än 100 år och vårt samhälle var under den tiden läskunnigt, etniskt och religiöst homogent och i jämförelse relativt fritt från stora sociala motsättningar. Ändå tog det tid. Det bör stämma till en viss ödmjukhet.
Med detta i minne är det viktigt att uppmuntra och ta till vara positiva drag i de samhällen där demokratin söker etablera sig. Ett tydligt internationellt stöd för demokratiska institutioner och metoder, respekt för lag och rätt osv främjar utvecklingen. Att vara bekymrad om man ser att det i en etablerad demokrati mellan valen utvecklas antidemokratiska tendenser blir också en naturlig följd. Är det inte det artikeln jag översatte gällde? Och den jag hänvisade till? En lagstiftningskampanj mot minoritetens språk, försvårande av NGO-arbete typ Amnesty, politisering av domstolsväsendet, nonchalans av ingångna avtal (jag tänker här på frysningen av palestinska skattemedel) är mellanvalsaktiviteter vi ser regeringskoalitionen i Israel ägna sig åt. Sådant är faktiskt steg i riktning bort från de värderingar som präglar den demokratiska västkulturen. De är steg i en riktning som allt mer "Sovjetiserar" Israel - apropå Flamman.
Det är inte antidemokratiskt att som Israel vilja förbjuda extern finansiering av organisationer som sätter den judisk statens existens på spel genom försöka hämma dess försvar mot en fientlig omgivning.
Arabiska som är ett lagfäst minoritetsspråk i Israel är inte alls på väg att förbjudas. Det har du missuppfattat, Stig.
DIsraels domstplsväsen är verkligen inte politiserat.
I själva verket är israels HD dit varje enskild kan vända sig i motsats till i, ex.vis Sverige, en internationellt högt respekterad institution.
Frysningen av arabiska medel beror på att Abbas och Co: brutit mot Osloavtalet genom att ensidigt försöka utropa en stat.
Så Israels reaktion på detta är fullt legitim.
Din kompis Egon Berglund klagade också på att US-AID håller inne med bistånd till funktionshindrade arabiska barn.
Det borde Abbas ha tänkt på skulle ske när han gick till FN; USA hade ju tidigt gjort klart att man skulle reagera på försök att utropa en palestinsk stat.
Slutligen är jag mycket, mycket mer pessimistisk än du om vad som kommer att ske efter den s.k. arabiska våren.
Islamismen sticker upp sitt fula huvud på många ställen: Al Qaida-fanorr i Benghazi, Islamistisk valseger i Tunisien, Muslimska Brödraskapets propåer om att omvärdera Egyptens fredsavtal med Israel om man kommer till makten och därmed destabilisera hela Mellanöstern och den ökade förföljelsen av kristna i Egypten.
Jag fruktar för en islamistisk vinter i mellanöstern
AL:
Berätta för mig och andra läsare hur till exempel rörelsen B'Tselem eller Breaking the Silence "sätter den judiska statens existens på spel genom försöka hämma dess försvar mot en fientlig omgivning." Jag förstår inte hur information om vad som sker på Västbanken kan innebära det. Det är ju inte strategiska hemligheter som avslöjas.
Berätta gärna!
Frågan om arabiskans ställning en sak som diskuteras - det kan du väl inte förneka. Och krafter finns som inte vill att den i fortsättningen skall vara ett officiellt språk. Hur styrkeförhållandena i Knesset är i varje enskild fråga vet inte jag men jag vet att presidenten själv kritiserar en del av den våg av mellanvalsåtgärder som nu en del vill genomföra och menar att de går i icke-demokratisk anda. Och ett av förslagen som är i luften är att göra Högsta Domstolen mindre självständig än vad den är nu, mer underordnad den politiska ledningen. Det är ytterligare ett av de högerförslag som de liberala motsätter sig och som Carlo Strenger i sin artikel menar att även judar i diasporan reagerar på.
Ett medlemskap i UNESCO räknas som ett så allvarligt brott mot Oslo-avtalet att det föranleder ekonomiska sanktioner från både Israel och USA mot den Palestinska myndigheten - till och med till den grad att Israel undanhåller palestinierna palestinernas egna pengar.
Utbyggda israeliska bosättningar som genom att förändra verkligheten på marken också bryter mot Oslo-avtalet leder inte till några sanktioner alls mer än att några NGO:s uppmanar till bojkott av Jaffa-apelsiner.
Nog är det en märklig form av dubbel bokföring!
Jag är nog lika pessimistisk som AL. Det ser inte bra ut i Egypten. Brödraskapet kan ta över både där och i Syrien. Ett litet hopp finns fortfarande i Tunisien. Bland de övriga 20 eller så arabländerna finns inget demokratiskt land trots demokratiska val. Islam och demokrati går helt enkelt ihop. Turkiet? Inte samma pressfrihet som i tex Israel.
Vad det gäller bojkott verkar inte Stig ha hängt med de senaste åren. Förringa det till ett par apelsiner blir nästan en förolämpning.
Noteras bör ju att dessa lagar och grupper kommit från en position av att ha levt under attacker, krig och terror under lång tid. Jag förstår detta om att somliga kan vara hökar (måste vara hökar) i frågor om säkerhet, medan mänskliga friheter och rättigheter fortsätter att vara viktiga i denjudiska filosofien, den religiösa och inte minst den mer sekulära.
Israelernas upplevelser kan inte annat än ha påverkat. Detat borde man inte ignorera.
Jag gillar Tzipi Livnis stil. Israeler och disporans judar har varit i förgrunden i förespråkande av mänskliga rättigheter i världens länder. Det är så man lever. Tzedakah, insamlingar mot hunger i världen, upprop till hjälp av muslimerna i Balkan under kriget där, upprop mot folkmordet i Sudan, ja även upprop till hjälp av gazas folk under svårigheter. Samtidigt som man noterar FNs relativa tystnad inför de vansinninga grupper som vill Israel och judarna bort från regionen.
Stig har inte förstått att det är arabernas ansökan om medlemskap i UNESCO som föranlett Israels och USA´s innehållande av pengar till PA utan ansökan om en palestinsk stat i FN vilket är ett direkt brott mot Oslo-avtalet.
Däremot är inte Israels bebyggelse av omstritt territorium i Judea och Samaria något brott mot något avtal.
Vad gäller arabiska i Israel så är sannolikheten för att den försvinner som officiellt språk mindre än chansen för en snöboll att överleva i helvetet.
Stig använder precis samma argumentationstekning som Egon Berglund för att demonisera den judiska staten.
Ta bara några icke representativa och extremistiska röster i Israel och gör dem till representativa så vips kan man förtala Israel hur mycket man vill.
Typiskt för de pseudokristna som inte erkänner GT som talar om judarna som Guds egendomsfolk, som en del av Bibeln.
Jag hyser inte någon överdrivetn optimistisk tro vad gäller "vårens" eventuelle övergång till "sommar". Det trodde jag var klart för varje läskunnig. Ändå är det ju vad man måste hoppas på och att söka se ljus i mörkret. Dessutom är det bättre att söka tända ljus än att förbanna mörkret - typ.
Vad gäller reella bojkotter ber jag att få upplusa den kunskapstörstande allmänheten om att sanktionerna mot palestiniernas "förändringar på marken" är påtaglig och reell. USA:s sanktioner mot Israels "förändringar på marken" är av halten "om ni tar en byggpaus på tre månader får ni modernare militärplan. Snälla!" Jag tycker det är dubbel bokföring.
Visst vet jag att det var FN-ansökan mer än UNESCO-upptagandet som väckte USA:s och Israels vrede men man effektuerade inget förrän efter den lilla lilla lilla framgång UNESCO innebar.
Sedan direkt till AL alias Bo Rööser: Skärp dig vad gäller tonen. Nu börjar du - efter att faktiskt i summa tre kommentarer varit både saklig och hövlig - att återta ditt tidigare tonläge av osakligheter och oförskämdheter. Varken Egon eller jag söker demonisera Israel. Det är en ren oförskämdhet från din sida. Epitetet "pseudokristna" har du inte heller någon teckning för eftersom det är Israels Gud som "rannsakar hjärtan och njurar" - inte du. Tvätta munnen med tvål!!
UNESCO är ett dåligt skämt. Hade jag deltagit med stöd så hade jag tagit min Mats ur skolan för länge sen. Det räcker med att se vilka som sitter i kommitén för de mänskliga rättigheterna, bl a Syrien!, Saudiarabien, Kuba, Pakistan, "Palestina" etc. Snygg samling! Var det någon som sa "mänskliga rättigheter"? Jojo!
Stig, tyvärr måste jag hålla med BR vad det gäller Egons blogg. Den innehåller enligt mig omkring 99% svartmålning av Israel. Och han har flera bloggare på sin lista som kör i samma spår. Hur man kan hjälpa ett folk genom att demonisera ett annat går mig förbi. Varför är det så svårt att se allt det positiva som sker "på marken" undrar jag. Det blir så entonigt och tråkigt med negativt hela tiden. Läste just att nästan 400 palestinska bebisar har nu opererats av israeliska kirurger i Jerusalem. De kommer från Västbanken och Gaza.
Dessa operationer kostar en liten förmögenhet och betalas av sjukhuset och föreningen Ett Hjärta för Freden. Värt att nämnas?:-)
Håller med EL. Svartmålningen kommer utan uppehåll och är kränkande. I detta håller även svensk-israeliska palestinavänner med. Egon må tro att han inte demoniserar Israel eller israeler men det är vad han har gjort på många olika sätt, direkt eller indirekt via ombud, genom missvisande beskrivningar, undanhållanden eller ryktesspridning. Att Egon länkar till några av de mest vitrioliskt israelhatande judefixerade bloggarna (Hampus Eckerman t.ex.) visar mig illvilja, dåligt omdöme eller ignorans. Somliga kallar denna kritik för icke-relevanta detaljer. De vill inte se.
Minns du t.ex. hur Egon pikade israeler för att de tog det försiktigt och avvaktande med bedömningen av den arabiska våren i Egypten? Han antydde att israelerna inte unnade egyptierna frihet. Israeler sitter med kunskap om vad Muslimska Brödraskapet har för agenda och nu står det klart att kristna har attackerats, mördats, israeliska ambassaden attackerats, allt är inte frid och fröjd, islamister och fanatisker väntar i kulisserna. Och nu idag läste jag om judehatande upplopp i Egypten:
"...Cairo rally: One day we'll kill all Jews
Muslim Brotherhood holds venomous anti-Israel rally in Cairo mosque Friday; Islamic activists chant: Tel Aviv, judgment day has come..."
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4153207,00.html
Jag vet att detta inte kommer att engagera Egon på något sätt. Inte se, inte höra, inte tala om det.
Vi behöver mer om samarbete mellan folken, mindre av särande beskrivningar som så ofta är falska och missvisande. Så här något upplyftande:
Jag läste just om en försonande sheikh i Hebron som umgås med den judiska befolkningen och bl.a. satte stopp för araber och israeliska aktivister tänkte bränna ner synagogan i Hebron:
http://blogs.jpost.com/content/%C2%B4shekhi%C2%B4-chaye-sarah-hebron
Ger en lite hopp.
Det som beskrivs av gästbloggare hos Egon är uppenbart israelfientligt, vilket jag har gett exempel på tidigare. Heder at alla som arbetar i försoningens och samarbetets anda. Låt dem som bara gör skada hitta en annan feel-good hobby, kan jag tycka.
Det jag nu skriver väljer jag att skriva i det tonläge jag uppfattar att andra använder - så att det skall bli tydligt hur lite som faktiskt på det sättet tillförs samtalet:
"Kopplet AL, EL, A-K Roth har själva valt att inte ha egna forum på nätet. I stället går in för att sprida notorisk demonisering av palestinier och misstro och hat mot allt och alla som vill verka för en fred baserad på rättvisa och försoning. Detta gör de genom att konsekvent INTE beröra vad andra skrivit utan förblindade av sitt arabhat radar de bara upp en ständig följd av ensidigheter och extermistiska uppfattningar, förblindade av sitt hat."
Detta var alltså ett exempel på hur det skulle kunna låta om jag /eller Egon Berglund) skulle agitera och agera som dessa tre gör. Och varken han eller jag låter så.
Vidare: Egons skrivande på bloggen "minstabröder" får faktiskt primärt diskuteras DÄR, inte HÄR. Jag fattar inte varför "kopplet" drar in honom här.
Med denn kommentar avslutar jag - besviken över mina gästers hyfs - denna samtalstråd.
