stigstrombergsson

Resumé: I förra inlägget med snarlik rubrik förtalte jag om pendelaktiviterna under denna lovveckas första hälft och hur vattkoppejour och bilskifte kom att fungera på ett väl samordnat sätt. Jag avslutade inlägget med tanken att Tyra om torsdagen skulle sällskapas på annat sätt än genom att faffa inställde sig till tjänstgöring. Han skulle i stället få dagen resfri och möjlig för skräpkörning och annat. Slut resumé.

Det visade sig att torsdagen innebar att jag - Tyras faffa - blev utskrattad av tvenne (minst) kvinnopersoner radikalt yngre än jag själv. Allt började med ett telefonsamtal till den firma där vi har för avsikt att lämna in några garderobs- och rumsdörrar för lackering. Det var överenskommet att så skulle göras. Telefonera alltså. Innan släp hyrdes och dörrar lastades för transport.

Jag fick svar och redogjorde för situationen – tre garderob och två rum.
Vi har jättemycke jobb nu! Och fullt i garaget där vi tar emot grejer. Men nog ryms det. Tror jag.
Hur lång blir väntetiden? sporde jag. Hur länge behöver ni grejerna?
Som det ser ut nu två till tre veckor. Svårt att säga blev svaret.
Hm. Den ena dörren går till toan yttrade jag i bekymrat tonfall.
Ett pärlande skratt blev responsen.

Sedan löstes frågan så att firman ringer när de får ett hål som någotsånär snabbeligen kan fyllas av toadörren. Då kommer vi.

Efter detta samtal bar det iväg till OK där jag frågade tjejerna som jobbar där om vilket släp de ville hyra ut åt mig. Lite avig frågeställning. Det är ju kundens vilja som brukar gälla men då samhället är litet och många ansikten bekanta kan man i trivsamma dialoger vända på givna stekar. Vad vill ni truga på mig? blev frågan och några minuter efteråt for jag med vagn på kulan hem för att tömma garaget. Där var nämligen all renoveringsbråte instaplad.
Massor med kartonger, brädstumpar och annat jox lastades. Samt andra lådor med kasserad elektronik, glödlampor, batterier och jox. Och säckar med löv, ris och kvistar från alla hörn i trädgården. Upp på släpet bara! Och på toppen av tårtan de två gamla sängarna. Inte ramen. Bara sängdynorna. Som lock och bindemedel.

Med lasset rejält spännbandssurrat ställde jag ekipagets färdriktning mot bränngropen. Eller Återvinningscentralen som det numera heter. Körde sakta av rädsla för losskakning fast jag dragit åt allt vad tygen orkade.

Torsdagar stängt. Så löd grindskyltens text.

Jag läste orden tre gånger. Suckade. Tänkte: Här skulle folk som inte fått samma bildade fostran som jag och inte har samma karaktär brista ut i strömmar av svordomar och okvädningsord åkallandes både himmelska och demoniska makter. Och så suckade jag igen. Och vände bilen tänkandes:

Jag tror på Gud – i betydelsen jag litar på Gud. Talar med Gud. Men använder inte Gud som kraftuttryck. Jag tror också på djävulen – i betydelsen anser att djävulen finns. Liksom helvetet. Men använder varken eller som vrångglosor. Ger inte min uppmärksamhet åt det hållet – typ. Men nog är det paradoxalt i att många som varken tror på Gud, himmel, djävul eller helvete dagligen och regelbundligen, stundom rikeligen, pratar om alltsammans av bara farten – eller åtminstone när de råkar ut för ett avbräck typ Torsdagar stängt.

Vidare insåg jag rattandes därifrån orsaken till de bärskogsdumpade kylskåp jag skrev om i slutet av inägget skogsklokig för ett par år sedan. De där omnämnda miljömarodörerna hade sannolikt läst samma skylt som jag. Samma veckodag. Genom mitt huvud for samma tanke som gissningsvis fäste sig i deras skallar: Jag kör lasset till skogs! Men den lilla killen som satt på andra axeln sa: Nej! Så gör man inte! och jag tänkte vidare: Ska jag köra till en grannkommuns bränngrop? Nej! Nu var det latmasken som talade. Hem alltså.

Väl hemma sedan släpet baxats in på gården och bilen parkerades invid telefonerade jag till OK. Svarade gjorde hon som hyrt mig släpet, en tös jag tidigare haft som elev på skolan.

Jag lånade släp av dig för en stund sedan sa jag efter att ha presenterat mig.
Jo, just det svarade hon.
Jag for hem och lastade det fullt och körde iväg. Och fick problem.
Frågande tystnad i luren. Följt av ett oroligt Vadå?
Soptippen var stängd!!

Här kom dagens andra kvinnliga utskrattning. Sedan lät hon min släphyra släpa över till fredagen då allt till sist fixades.

Såja! Nu är det skrivet i ordbehandlingsprogram. Publicering på bloggen får anstå till ikväll då vi skall till Luleå. Tyras faster som bor i Östersund är hos Tyra och vi skall fara dit för att träffa henne. Fastern alltså. Och Tyra.

Och hemkommen från stan publicerades alltsammans.