obamas tal

Denna vecka höll USAs president Obama ett så kallat linjetal om situationen i mellanöstern utifrån den sista tidens händelser i flera av regionens länder. Det var ett långt tal – sju finstilta A4 i typsnitt Arial 10p – och han gick igenom regionen land för land. Talet i sin helhet är läsvärt och hittas på engelska i den israeliska tidningen Haaretz om man klickar HÄR. Allt har jag inte översatt – bara avsnittet om situationen Israel-Palestina. Då Israels premiärminister just nu är i Washington och diskuterar skaen (hårt?) blir den delen ju extra intressant.


I decennier har konflikten mellan israeler och araber kastat en skugga över regionen. För israelerna har det inneburit att leva med rädslan att deras barn kan bli sprängda på en buss eller falla offer för raketer i sina hem samt leva i smärtan av att veta att andra barn i regionen får lära sig att hata dem. För palestinierna har det inneburit ett lidande i förnedring av ockupationen och att aldrig få leva i en egen nation. Dessutom har denna konflikt kostat Mellanöstern än mer genom att hindra samarbete med säkerhet, välstånd och ökad egenmakt för vanliga människor.

Min förvaltning har arbetat med parterna och det internationella samfundet i över två år för att avsluta denna konflikt men ansträngningarna har inte burit frukt. Den israeliska bosättnings-politiken fortsätter. Palestinierna har lämnat samtalen. Världen ser en konflikt som har malt i årtionden och ser ett dödläge. Det finns faktiskt de som hävdar att med alla förändringar och osäkerheter i regionen är det helt enkelt inte möjligt att gå framåt.

Jag håller inte med. I en tid när folket i Mellanöstern och Nordafrika kastar bördorna från det förflutna är det mer angeläget än någonsin att driva på för en varaktig fred som avslutar konflikten och löser alla anspråk.

För palestinierna kommer åtgärder att delegitimera Israel att sluta i ett misslyckande. Symboliska åtgärder för att isolera Israel i FN i september kommer inte att skapa en självständig stat. Palestinska ledare kommer inte att uppnå fred och välstånd om Hamas insisterar på terrorns och avvisandets väg. Palestinierna kommer aldrig att förverkliga sitt oberoende genom att förneka Israels rätt att existera.

När det gäller Israel är vår vänskap djupt rotad i en gemensam historia och gemensamma värderingar. Vårt engagemang för Israels säkerhet är orubbligt. Vi kommer att stå emot försök att ensidigt utsätta Israel för kritik i internationella fora. Men just på grund av vår vänskap är det viktigt att vi säger sanningen: status quo är ohållbart och även Israel måste agera djärvt för att skapa en varaktig fred.

Faktum är att ett växande antal palestinier lever väster om Jordan-floden. Modern teknik gör det svårare för Israel att försvara sig. En region som genomgår en djupgående förändring kommer att leda till att miljontals människor – inte bara några ledare – måste kunna tro att fred är möjlig. Det internationella samfundet är trött på en oändlig process som aldrig ger resultat. Drömmen om en judisk och demokratisk stat kan inte uppfyllas med en permanent ockupation.

I slutändan är det upp till israelerna och palestinierna att vidta åtgärder. Ingen fred kan tvingas på dem utifrån. Inte heller kan ändlösa dröjsmål få problemen att försvinna. Det Amerika och det internationella samfundet kan göra är att tydligt säga vad alla vet: en varaktig fred innebär två stater för två folk – Israel som en judisk stat och hemland för det judiska folket och staten Palestina som hemland för det palestinska folket. Bägge staterna ska åtnjuta självbestämmande, ömsesidigt erkännande och fred.

Så medan kärnfrågorna i konflikten måste förhandlas är grunden för dessa förhandlingar klar: ett livskraftig Palestina och ett säkert Israel. USA anser att förhandlingarna bör leda till två stater med permanenta palestinska gränser mot Israel, Jordanien och Egypten och permanenta Israeliska gränser mot Palestina. Gränsen mellan Israel och Palestina bör baseras på 1967 års gränser med överenskomna landbyten så att säkra och erkända gränser fastställs för båda staterna. Det palestinska folket måste ha rätt att styra sig själva och nå sin potential i en suverän och avgränsad stat.

När det gäller säkerheten har varje stat rätt till självförsvar och Israel måste kunna försvara sig – i egen kraft – mot alla hot. Åtgärder måste vara robusta nog för att förhindra en återuppväckt terrorism, för att stoppa inflödet av vapen samt för att ge en effektiv gränssäkerhet. Det fullständiga och gradvisa tillbakadragande av de israeliska militära styrkorna bör samordnas med att palestinska säkerhetsstyrkor övertar ansvaret i en suverän icke-militariserad stat. Längden på denna övergångsperiod måste man komma överens om och effektiviteten i säkerhetsarrangemang måste kunna styrkas.

Dessa principer utgör en grund för förhandlingar. Palestinierna ska veta sin stats territoriella konturer; israelerna ska veta att deras grundläggande säkerhetsintressen kommer att uppfyllas. Jag vet att dessa åtgärder inte ensamma kommer att lösa konflikten. Två plågsamma och emotionella frågor återstår: Jerusalems framtid och de palestinska flyktingarnas öde. Men går man nu framåt med territorium och säkerhet som bas ges en grund för att lösa dessa två frågor på ett sätt som är rättvist och som respekterar rättigheter och ambitioner hos både israeler och palestinier.

Även om man inser att förhandlingarna måste börja med frågorna om territorium och säkerhet betyder det inte att det blir lätt att komma tillbaka till förhandlingsbordet. I synnerhet innebär det senaste tillkännagivandet av en överenskommelse mellan Fatah och Hamas att djupa och berättigade frågor ställs i Israel – Hur kan man förhandla med en part som har visat sig ovillig att erkänna ens rätt att existera? Under de närmaste veckorna och månaderna måste de palestinska ledarna ge ett trovärdigt svar på den frågan. Under tiden måste USA, våra partners i Kvartetten, och arabstaterna fortsätta alla ansträngningar för att komma förbi det nuvarande dödläget.

Jag inser hur svårt det kommer att bli. Misstänksamhet och fientlighet har förts vidare i generationer och har tidvis hårdnat. Men jag är övertygad om att majoriteten av israelerna och palestinierna hellre blickar framåt än fastnar i det förflutna. Vi ser den andan hos den israeliska far vars son dödades av Hamas men som hjälpte till att starta en organisation som samlade israeler och palestinier som förlorat nära och kära. Han sa:
Jag insåg så småningom att det enda hoppet för framsteg var att se konflikten i ögonen. Och vi ser det i de åtgärder som en palestinier som förlorat tre döttrar på grund av israeliska granater i Gaza. Jag har rätt att känna mig arg, sa han. Så många människor förväntar sig att jag ska hata. Mitt svar till dem är Jag ska inte hata ... Låt oss sätta hopp till morgondagen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0