nethayahu till usa
Minoriteters åsikter och oppositioners meningar är intressanta. I avsaknad av makt att genomföra vad den vill har opposition bara orden och argumenten att tillgå och måste därför vässa sina vapen extra noga. Makten behöver inte göra detta eftersom den får som den vill hur dåliga skäl den än har.
Maktens syn på oppositionen, majoritetens attityd till minoriteters argument, avslöjar halten i en demokrati. Vofför sko vi debbatäär? Få vi roist å gå heim! har jag hört att det en gång sagts i lokala kommunfullmäktige på den tiden s-partiet hade egen suverän majoritet. Debatten kunde försummas, makten kunde råda.
Å andra sidan kan en opposition i läge då det är hopplöst att få igenom sin linje frestas att släppa på sitt ansvar och bara ta i och lägga fram ogrundade tvärt-emot-förslag bara för att markera. Det är kanske en frestelse man ibland faller för.
Varje struktur – stat, kommun, förening, arbetslag osv – behöver sin opposition, sina argumenterare. Och behöver välkomna och bemöta oppositionernas argument – hur mycket makt styret än har att köra över dem och hur mycket man än frestas att inte höra på.
Efter detta inledande filosoferande kring demokratins villkor vill jag till läsarens glädje och fromma förmedla en oppositionsuppfattning. Det är den israeliska tidningen Haaretz ledare för idag och uttrycker frustration över hur regiringen i landet hanterar de förändringar som sker i regionen nu och de nya situationer framtiden bär i sitt sköte.
Som vanligt lät jag Google göra grovgörat innan jag finlirade texten något.
Dessutom är det onsdag och 51 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.
ISRAELS POLITIK KOMMER ATT LEDA TILL ISOLERING OCH SANKTTIONER
Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner.
I en debattartikel i gårdagens New York Times, skrev den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas att de palestinska initiativen för att få internationellt erkännande för en självständig stat längs 1967 års gränser är inte ett trick.
Att närma sig FN, skrev han, syftade till att säkerställa den grundläggande rätten för det palestinska folket att leva fritt i en självständig stat längs 1967 års gränser, det vill säga i 22% av Mandatet Palestina.
Abbas upprepade Arabförbundets formulering för en rättvis och överenskommen lösning på flyktingproblemet på grundval av FN: s säkerhetsråds resolution 194. Han sade också att beslutet att närma sig det internationella samfundet kom efter år av resultatlösa förhandlingar med Israel om permanenta överenskommelser samt Israels fortsatta kontroll av Västbanken och östra Jerusalem.
Premiärminister Benjamin Netanyahus tal till Knesset på måndagen stärker det palestinska påståendet att direkt diplomati med Israel är en återvändsgränd, och rättfärdigar palestiniernas vädjan till FN.
Bara några minuter efter att ha prisat Theodor Herzl, som faktiskt visste hur man anpassar sin vision till en föränderlig verklighet, skissade Netanyahu en diplomatisk plan som saknar vision och är helt skild från den nya verklighet som utvecklas i regionen.
Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner. Han avstod från att nämna 1967 års gränser som utgångspunkt för en slutlig lösning, och förband sig till att kräva militär närvaro längs Jordanfloden, till att göra annekteringen av östra Jerusalem permanent och till att kräva ett palestinska erkännande av Israel som hem för det judiska folket.
Statsministern gjorde även ett hävande av avtalet om försoning mellan Fatah och Hamas till en förutsättning för att förhandlingarna återupptas.
Regeringens politik, uttryckt i Netanyahus tal, kommer att isolera Israel till en punkt att landet skulle kunna möta ekonomiska och kulturella sanktioner liknande dem som en gång infördes mot apartheid i Sydafrika. Ansvaret för en sådan kris kommer att läggas på premiärministern och hans kollegor på toppen av den diplomatiska stegen. Priset kommer att betalas av allmänheten som festar i en hal utförsbacke.
