fatah hjärta hamas?

Gårdagens fiender kan bli morgondagens vänner. Många gånger är sådant svårt att tro men världen – inte minst Mellanöstern – ger många exempel. Det finns naturligtvis också exempel på motsatsen.

I dagarna har vi nåtts av nyheten att de två djupt oeniga palestinska fraktionerna Fatah och Hamas har skrivit under ett försoningsavtal för att gemensamt bygga en framtida palestinsk suverän stat. Alla fattar att detta berör andra länder i regionen och då särskilt staten Israel som ockuperar och annekterar delar av den framtida statens tänkta territorium – och sätter andra delar som man beskjuts från under blockad.

Världen i övrigt är avvaktande hoppfull men Israels officiella röster uttrycker väldig motvilja mot den försoning som nu skett. Inget samarbete ska bli av! Inga förhandlingar om Hamas är med! inget! Inte ens de skattepengar man brukar administrera. Nethanyahu på resa – en resa för att egentligen tala om en annan sak – försöker få England och Frankrike att inta samma hållning. Gissningsvis kommer USA om någon vecka då besöket går dit att möta samma påverkan. Men världen i övrigt – också dessa länder – är avvaktande hoppfull.

Intrycket man får av Israel blir faktiskt ganska trist. Både uttalanden och åtgärder ger bilden av en kallhamrad självupptagenhet utan vilja till fred och försoning, utan längtan efter gemensam framtid med andra, utan kreativa generösa idéer, utan barmhärtighet. För att uppfatta Israel så behöver jag i sanning ingen palestinsk propaganda. Det räcker att höra och se Nethanyahu och Lieberman. Deras hålning och åtgärder följer jag bland annat på nyhetsplats i den israeliska tidningen Haaretz.

Nethanyahu och Lieberman är demokratiskt valda men betyder det att alla Israeler resonerar som de gör? Naturligtvis inte. Lika lite som alla palestinier står bakom Hamas (hittills?) oförsonliga, militanta och hatiska linje, lika lite är alla israeler politiska och militära hökar med ultranationalistisk fjäderdräkt. Det finns fler röster!
Så för att vidga mina och läsarens vyer som så lätt begränsas av att bara möta Nethanyahus israeliska linje har jag översatt en annan, mer konstruktiv och hoppfull, israelisk framtidsvision. Dagens ledare i tidningen Haaretz ger den alternativa och modiga bilden.


PALESINSK ENIGHET ÄR EN MÖJLIGHET, INTE ETT HOT

Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.

Ordet "försoning" är så långt från Mellanösterns verklighet så att det tas som antingen ett skämt eller hot. Undertecknandet i Kairo i går mellan Fatah och Hamas kommer sannolikt att bli en vändpunkt, inte bara för begreppet, utan också för den palestinska och regionala situationen.
De landminor som hotar att splittra denna försoning är inte begravda under jord utan fullt synliga. Ändå är det viktigt att undersöka huruvisa ett närmande erbjuder en ny möjlighet inte bara för palestinierna utan också för Israel. Tvärtemot offentliga uttalanden av premiärminister Benjamin Netanyahu och utrikesminister Avigdor Lieberman anser det israeliska utrikes-ministeriet att försoningen erbjuder Israel en strategisk möjlighet. I en hemlig rapport – avslöjad i Haaretz i går av Barak Ravid – ger ministeriet regeringen rådet att se rapporten som en möjlighet och avstå från att attackera den.
försoningen mellan Fatah och Hamas beror på en ny strategisk syn, hastigt född i de omvälvningar som fortfarande sker i Mellanöstern. Enligt den synen är sluta leden mellan de två fraktionerna, som var för sig kontrollerar en separat del palestinskt territorium, den bästa vägen för att uppnå ett internationellt erkännande av både en palestinsk stat och alla parter i det palestinska ledarskapet.
Palestinierna hoppas att detta erkännande kommer att stärka deras frigörelse från den israeliska ockupationen, till vilken varken de eller deras arabiska partners har lyckats ändra Israels position på 20 år. Israel, som ser palestiniernas nationella strävanden som ett strategiskt hot, har påbörjat en aggressiv kampanj för att förstöra försoningen, som om en situation där Hamas gräl med Fatah innebär en ökad säkerhet, eller som om Israel hade varit villigt att underteckna ett fredsavtal med den palestinska myndigheten innan de två fraktionerna försonades. Dessa två argument är inget annat än ett fingertrixande som syftar till att dölja den traditionella israeliska åsikten att en union mellan de två rörelserna är ett hot.
Avtalet som undertecknades i går gör att Israel måste ompröva sina ståndpunkter. Israel kan inte och måste inte motarbeta det. Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.


Kommentarer
Postat av: A-K Roth

Jag tycker nog att Netanjahu kunde ha avvaktat vidare utveckling, hålla tyst tills vidare. Då kunde vi ha sett vad omnvärlden hade gjort för bedömning, din t.ex.



Vilka frågeställningar om Hamas uppriktighet, fredsvilja och mål, baserat på deras agerande hittills, kan du komma med, oavsett Israels reaktion, som bara tycks bana väg för en reaktion mot Israel och inte en verklighetsförankrad bild av vad Hamas står för? Alltså: låtsas att Netanjahu inte sade ett pip. Har du hopp om att Hamas vill ha en varaktig fred sida vid sida med Israel?

2011-05-07 @ 21:17:57
Postat av: bloggaren själv

Hamas historia gör en inte positiv - det är verkligen sant.

Samtidigt har nästan alla sedan de faktiskt vann valet i Gaza genom sanktioner och blockader målat in dem i ett hörn då de antingen måste kapitulera villkorslöst eller slåss. Och historien lär oss att folk - också kriminella - som pressas in i hörn på det sättet stärks i sin ghettomentalitet och forsätter att slåss. Tyskarna under WWII är ett exempel. Israel, ej att förglömma, är ett annat.



Samtidigt KAN det vara så att situationerna i Mellanöstern nu innebär en öppning. Förändringarna i Egypten - som kan antas ha kommit inom de närmaste åren på grund av Mubaraks hälsa och höga ålder även utan demonstrationerna nu - ställer om pjäserna en del. USA och EU måste förhålla sig till ett mer flexibelt Egypten som ju också avser att öppna gränsen mot Gaza.



Än viktigare tror jag att utvecklingen i Syrien är. I Assad har Hamas haft en kompis men nu jäser det under honom. Han slår blint och grymt mot sitt folk men världen ser - och engagerar sig. Syrien kommer ochså att förändras, men vägen ser blodig ut, och det ställer Hamas i ett nytt läge.



Och sist men inte minst: Fatah har ju minsann inte haft Hamas högt på sin älsklingslista men vågar nu ändå ta steget. Tyder inte det på en viss - kanske reserverad - optimism från deras sida inför framtiden att kunna bygga ett Palestina med 1967 års linjer, inte två?



Många positioner och dödlägen förändras i Mellanöstern och nord-Afrika denna vår. Den diplomatiska vakenhet - innebär inte sänkt vaksamhet - som israelisk opposition intar innbär som jag ser ett hopp. Och det är just HOPP om en förnyad framtid man måste försöka ha. Den hopplöshet som låsningarna hitintills skapat är bara jordmån för mer ömsesigigt hat och terror.

2011-05-07 @ 21:59:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0