i tid och otid
Någonstans i något av de brev aposteln Paulus skrev och som finns i allas Biblar ger han uppmaningen att predika i tid och otid. Jag tror det var ordalydelsen i gamla översättningen. Eller kanske i den nuvarande. Eller så står eller stod det förkunna i tid och otid. Eller nåt sånt. Snoka igenom Paulusbreven hittar du säkert stället som man i alla fall ofta säger som: predika Ordet i tid och otid.
Efter denna helt onödiga urspårning som mest var till för att motivera rubriken har jag ändå helt osökt(?) kommit in på det som ligger framför mig – alltså att jag skall predika i morgon. Två gånger. Eller åtminstone en och en halv.
Den halva gången i morgon är egentligen bara att jag har ansvar för en kort andakt med 6-7 närvarande i kapellet uppe vid Storforsen. Med 33 tjänsteår (jag fyllde 33 år som präst 11 juni) är det en sak jag utan att ta lätt på eller hemfalla till slentrian ändå skulle kunna lösa ganska snabbt och enkelt – med armbågen typ. Att de närvarande är en biskop med fru och en präst med fru och stiftets internationella sekreterare samt en arbetskamrat ändrar inte det faktum att det så att säga är en, om än viktig så ändå, liten grej.
But – there is always a but: De fyra förstnämnda är från England! Norwich närmare bestämt.
Därför ska jag läsa Bibeln, prata och be på utomländska. Sett så blir en kort andakt en halv predikan. Men jag vet vad det skall handla om. I ett av de Bibelavsnitt som hör ihop med Pingsten (som just varit) talar Jesus om Guds Ande som strömmar av levande vatten.* I den engelska översättningen står det rivers of living water. Klart lämpligt när man sitter i Storforsens kapell med utsikt över forsen. Och att Guds Ande likt den rinnande älven aldrig tar slut är väl en vettig tanke att tänka kring. Sedan kan man låta bilden halta lite och gå vidare till vad som sker när vatten leds genom en turbin och ger ljus, värme, kraft.
Men att allt ska ske på engelska oroar mig lite.
Den hela gången jag skall predika är på Lillstrand i morgon kväll i samband med en ungdomsinriktad gudstjänst – eller möte som det kallas på EFSiska. Jag skrev om det i förra inlägget där jag fått två kommentarer med ”predikotips”. På Fäjsbåck har det kommit sju(!) uppslag till – inte kan jag klaga! Nu återstår bara att välja, kombinera och söka klä i ord.**
Så till något annat:
När det gäller skolavslutningar i allmänhet anses ju predikan verkligen vara i otid – om man ska tro de debatter och skriverier som dyker upp i månadsskiftet maj-juni varje år. Bloggkompisen Pär Parbring har lagt ut sina skolavslutningsord på sin blogg – här – och jag rekommenderar dem till läsning. Själv är jag bara så ofantligt belåten med att jag enär folkhögskolan har Svenska kyrkan som huvudman inte behöver vakta orden ett dugg. 
Vad gäller skolavslutningen för drygt en vecka sedan har jag i ett tidigare inlägg aviserat att jag kanske skulle återkomma med min skolavslutningspredikan i ett senare inlägg. Det blir dock inte nu då detta inlägg redan är långt nog. Bilden härinvid får räcka.
Här syns altaret i skolans kapell vid skolavslutningsgudstjänstens slut efter det jag predikat. I predikan repeterade jag Jul-gudstjänstens budskap att när Gud lät sig födas som människan Jesus var det stunden på jorden då Gud startade sin mest bastanta insats för att rädda oss. Jag påminde om vad jag sagt i skolgudstjänsten inför påsk då jag pratat om att Gud, som omvänt sig till oss genom att bli människa, genom en avgörande stund på jorden – Jesus död och uppståndelse – gett oss möjligheten att vända om, att ta vara på stunden på jorden och göra en ny start. Och då gudstjänsten som avslutade läsåret var torsdag före Pingst berättade jag om den stund på jorden då Guds Ande gav start både för den kristna Kyrkan som sådan och för gemenskap med Gud för var och en. Och därmed kom altaret, som är kapellets mentala mitt och i tanken representerar Gud, att just denna stund på jorden vara en start-plats – till och med vid läsårets avslutning.
Så det kan gå! Jag tänkte ju bara förklara bilden av altaret försett med den skylt som låg och skräpade utanför skolan och som jag hittade samma morgon på väg in. Ser nu att jag ändå gav läsaren ett sammandrag av vad jag i förkunnelse sökte pådyvla de stackars – jag är nu ironisk – försvarslösa utelämnade eleverna. Detta gjordes innan jag uppmanade till bön och gemensamt Vår Fader samt gav Herrens Välsignelse.
Elever och arbetskamrat medverkade med musik – bland annat om en stund på jorden.
* Det grekiska ordet för levande kan också betyda rinnande.
** Läsaren må inte tro att jag gjort denna ”ämnesefterlysning” utifrån slapphet eller desperation. Icke!! Jag är fullt kapabel att i bön och eftertanke hitta predikoämnen – om jag inte väljer att tala om någon till en näraliggande helg aktuell text. I stället var frågan här och på Fäjjan ställd i en medveten tanke att söka ta reda på vad fler än jag själv – typ församlingen – funderar kring och önskar få belyst. Utan att det görs några jämförelser i övrigt så gjorde ärkebiskop Oscar Romero på samma vis i El Salvador. I tanken att det döpta enkla folket också är bärare av den Helige Ande forskade han under devisen El pueblo es mi profeta efter vad Ande sa genom dem och formade utifrån det sin förkunnelse.
Och han blev skjuten han...
