stigstrombergsson

Varm saft är äckligt!
Åtminstone på sommaren då man vill ha något läskande. Detta insikt nådde jag redan som litet barn och har aldrig haft någon anledning att ompröva uppfattningen.

Om vintern anser jag dock att varm saft är toppen. Samma uppfattning som när jag var en liten gutt – om det är tillåtet att hemfalla till norska. När jag som liten pilt – språk okänt – varit ute, åkt skidor eller bara stojat omkring i snön och sedan kom in och fick stundom... Vad? Jo, just det: varm saft.
Det var bara så gott. Och är fortfarande bara så gott.

Idag skedde denna vinters premiär på längdskidor. Tidigare har vintern varit rent olecklit kåll – om dialekten ursäktas. Eller så har jag inte haft tid. Eller inte idats. Idag både ville jag och gick det. Någon enstaka minusgrad, nysnö och ledig lördag innebar premiär i spåret. Och jag är faktiskt inte död. I alla fall inte än.

Varande 55+ räknandes år och bärande 10+ räknat i kilo blir skidlöpning givetvis inte som då jag hade min formtopp på kungliga nittonde infanteriregementet i mitten av 1970-talet. En timmes skidåkning blev det i alla fall och jag orkade knoga på – inte pinna på – så gott som hela tiden.

Och väl hemma drack jag varm saft! Wow!!