pennan och svärdet
Makten kommer ur en gevärspipa!
...har Mao Zedong sagt – ungefär.
Bland en del andra tänkvärda visdomsord.
Dessutom hade han rätt - den gamle Mao. Makten kom ur gevärspipan. De omvälvningar och revolutioner som kom när många länder efter andra världskriget frigjorde sig från kolonialmakter var i många fall väpnade konflikter med massor av gevärspipor och andra krigiska tillhyggen. De indokinesiska folkens kamp mot först fransk och sedan amerikansk imperialism var ett exempel på väpnad kamp där folkvilja i antal med lätta vapen i händerna ställdes mot stormakters militära maskineri – och segrade. Böndernas och arbetarnas kamp i Kina mot det tidigare autokratiska styret var också en väpnad kamp.
Oftast blev dessa gevärsmaktövertaganden inget annat än ett enkelt maktskifte för fortsatt förtryck. Förtryckarna och de förtryckta bytte bara plats men systemet bestod. Både Indokina – Laos, Kambodja och Vietnam – och Kina också exempel på detta. Revolutionerna innebar att nya grupper – i och för sig andra och större grupper än tidigare – fick del av framstegen, standarden, utvecklingen. Men i princip ändrades väldigt lite. Förtrycket bestod men med nya aktörer.
Makten kommer ur ett Facebook-konto!
är en ny sak som det verkar som om vi börjar se nuförtiden.
Så kallade sociala medier – Facebook, bloggar, YuoTube, Twitter – verkar vara nya gevär som gör att regeringskontrollerade media som TV, radio, press är inte ensamma om att beskjuta folk med information. Internet ger vanligt folk tillgång till ett fritt ord och kringgår de ”sanningar” som makthavare och förövare vill visa. Lite av detta var det frågan om för något år sedan i Iran där filmer av sammandrabbningar mellan polis och demonstranter direktpublicerades på YouTube utan möjlighet för staten att censurera. De telefoner, kameror och datorer som israeliska styrkor beslagtog när de kapade konvojen Ship to Gaza har fortfarande inte återställts till sina ägare vilket visar den fruktan som finns om dessa över nätet skulle kunna ge andra tillgång till icke censurerat material.
I dessa yttersta dagar verkar det som om hela omvälvningen i Tunisien, med landsflyktig diktator och allt, inspirerats och synkroniserats genom att vanligt folk just agerat via nätet – Facebook, Twitter och bloggar. I Egypten stänger regimen nu ner delar av internet, Facebook och mobilnät för att kunna ha och ta kontroll över folkets agerande för frihet, demokrati och diktatorns fördrivande.
Riktigt intressant är det! Spännande – typ. Och allvarligt.
Kommer regimen i Egypten att kunna eller våga slå ner demonstrationerna med det redskap de har: våld? Eller kommer det något nytt från människor som till sist fått nog? Jag försöker följa saken så gott det går, dels för att jag känner ett par personer* som på sidan om den mest intensiva smeten nog ändå är mitt i den, dels för att detta kan förändra hela situationen i Mellersta östern.
Att pennan är starkare än svärdet är en gammal sanning.
Att tangentbordet är starkare än kulsprutan blir förhoppningsvis en ny.
Dessutom: Här finns en bra text.
* Om kontakten med dessa två personer från den koptiska kyrkan kan läsas här och var i blogginlägg från hösten 2006.
Tyvärr är det nog så att det ju finns en risk att Muslimska brödraskapet tar makten om Mubarack faller, och då har vi bytt en någorlunda sekulär diktatur mot en hård Sharia-diktatur. Då kan vi nog säga adjös till allt vad kopter heter...
Jag inser det dilemma Fredrik påtalar...
Samtidigt säger till exempel islamologen Jan Hjärpe att Muslimska brödraskapet i Egypten är något helt annat än Jihadister med Sharia som mål. Politiskt är brödraskapets ideal närmast att jämföra med socialdemokratisk folkhemstanke med privatmoralisk KD-touche. Samma intryck gav religionsvetaren Edin i förra veckans "Människor och tro" i P1.
Och vara hur det vara vill. Dilemmat kvarstår: Hur skall vi som demokratier ställa oss till nya demokratier om det innebär att de vi anser vara fel blir demokratiskt valda? Ska vi säga: "Det var olämpligt och de vet inte sitt eget bästa" och ingripa med bojkotter, sanktioner eller rentav militärt? De kolonialfasonerna tror jag många länder har fått nog av.
Eller skall vi ta den demokratiska skeden i vacker hand och som sanna demokrater godta folkens viljor och föra samtal, söka samarbete, med dem som valts? Jag tror det är den RÄTTA vägen. Knappast dock den LÄTTA.
"Ska vi säga: 'Det var olämpligt och de vet inte sitt eget bästa' och ingripa med bojkotter, sanktioner eller rentav militärt?"
Ja först och främst kan man ju försöka vara konsekvent. Nazityskland?
Dessutom kan man ju undra om revolutioner alltid är tecken på majoritetens vilja. Inte var det ju precis bolsjevikerna som hade majoriteten av ryssarna på sin sida 1917...
I övrigt vet jag inte om jag litar på Hjärpes analyser. Han har sagt så mycket konstigt, t.ex. när han försvarade antisemitism (Radio Islam) i början av 1990-talet. Nåja, kan ju försöka ta upp det med honom någon söndag (vi går ju i samma kyrka)!
Nazityskland är ett intressant exempel. Den republik med gryende demokrati som såg dagens ljus efter 1:a världskriget sponsrade man ju inte alls. Tvärtom utsatten den för sanktioner och totalkvaddad ekonomi. Sansade demokrater kunde inte göra sig gällande och den tyska befolkningen blev mer och mer radikaliserad - kanske drevs till radikalitet. Och Hitler vann valet. Och avskaffade demokratin.
Var och hur skulle man stoppat den utvecklingen? Vid vilken punkt skulle England och Frankrike ha ingripit? Och hur? Skulle man samverkat med socialdemokraterna för att bygga en levande demokrati? Eller göra som man gjorde - vända dem ryggen i rädsla för att de var bolsjeviker?
Jag vet inte svaren på dessa frågor. Jag vet inte heller hur det kommer att gå i Egypten, Syrien, Jordanien, Saudi-Arabien. Jag anar bara att historien har tagit en ny väg de sista 10 dagarna och att det vi såg i Tunis och nu ser från Kairo är att likna vid Berlinmurens fall.
Och i det läget är det viktigt att som demokratiska länder agera demokratiskt, samverka med människor som har folkets förtroende och sätta positiva exempel för människor som är nybörjare i demokratisering - en process som hos oss tog över 100 år.
