stigstrombergsson

På kvällen den 3 april 1983 stod jag och madammen i mitt liv i hallen till vårt hus på väg ut till bilen – en Volvo Amazon CJO222. Nu blir här mer aldrig sig likt! sade hon som då hade värkar inför att föda vårt första barn – Snuppan kallad som liten. På morgonkvisten blev det kejsarsnitt vilket gjorde att det tog ungefär 1½ vecka innan hennes ord besannades och fastigheten beboddes av en barnfamilj. Den blev än barnigare drygt 1½ år senare då lillasystern Snorvan anslöt. Två barn och två föräldrar innebär 100% kaos och en till – gossen kallad Hattifnatten – kunde därför utan större macklemang ansluta i februari 1988. Och lille lillebror Heffaklumpen fullbordade kvartetten i början av oktober 1991 vilket gjorde att den Volvo 245a (KYO586) som vi skaffat sommaren 84 fick en tillbyggnad av juniorsäte och takbox.

Den äldsta studerar nu i Umeå och bor själv tillsammans med det mesta av sina pinaler. Tvåan tar säsongsjobb på alla möjliga platser och orter och har sina utflyttade saker för närvarande magasinerade i ett förråd medans hon själv är i Björkliden. Trean är Tyras – alltså barnbarnets – pappa och bor med den lilla Sprallan och hennes moder i Luleå. Och nu ikväll har flyttlasset gått för den yngste till en studentlya i samma stad.

Föräldrar är vi fortfarande men nu således bara två personer kvar i kåken.
Undrar vad vi skall hitta på…

Att det är barntomt igen är varken vemodigt eller skönt. Det bara är. Livet har denhär gången och det som är smått och varit källor till kärlek, glädje och stolthet har blivit stort och fortfarande fyra källor till samma saker. Lägger man ihop barnens fyllda åldrar har vi faktiskt varit föräldrar i drygt 95 år. Inte dåligt när vi faktiskt bara är lite drygt 55+ unga. 

Och en händelse som ser ut som en tanke är att lillkillen flyttar ut samma dag som barnbarnet Tyra inleder sin separationskarriär genom att ha gjort sin första dag på dagis. Snacka om att livet rullar på.