stigstrombergsson

Hur berättar man en stads historia? En stad som är huvudstad för två folk och helgedom för tre religioner? En stad som kejsardömen stridit om och som idag är centrum för en världskonflikt?
Så börjar presentationstexten man hittar på bokklubben Clios hemsida om man söker upp boken Jerusalem – biografin skriven av en brittisk historiker. Den boken har jag nu läst. Innan jag ger mina reflexioner, låter jag dig, ädle Bloggläsius, ta del av resten av presentationstexten som svar på de inledande frågorna:

Den skicklige historikern och författaren Simon Sebag Montefiore löser det hela genom att låta den ständigt föränderliga staden skildras genom personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i den. I en kronologiskt upplagd berättelse väcks varje epok till liv i möten med profeter och helgon, erövrare och politiker, poeter och skojare. Många hör till historiens förgrundsgestalter, som Salomo, Saladin, Napoleon och Churchill, men Montefiore lyfter även fram mer oväntade namn. Här möter vi bland annat Konstantin den stores moder, som sägs ha funnit platsen där Jesus begrovs; Fredrik II som kröntes till kejsare i Heliga gravens kyrka, men även turister som drabbades av »Jerusalemsyndromet« – en form av psykisk ohälsa, som angrep resenärer efter att ha besökt de heliga platserna.

Jag har alltså plöjt igenom brödtexten på 700 sidor. Notapparaten som täcker de sista drygt 100 sidorna har jag dock inte särskådat. Och jag säger: Det är en intressant bok väl värd att läsa!! Rekommenderas. Översiktlig och berättande med en charmig mix av stora linjer och små händelser som gör beskrivningen biografi helt korrekt.

Utan att ta bort detta omdöme vill jag ändå peka på ett par saker man bör ha i minne när man läser den. Och en irriterande sak som tyvärr i viss mån skämmer anrättningen.

Vem skriver för vilka?
Den tanken bör man ha i minnet. Det gäller denna bok likt vilken annan bok som helst. Svar på sådana frågor innebär inte alls att det skrivna måste diskvalificeras. Man behöver bara ha det i åtanke.
I detta fall är det en britt som skriver för britter. Detta gör att brittiska åtgärder och personer relaterande till Jerusalem ges större plats än till exempel italienska. Ganska naturligt men det är värt att ha denna "missvisning" i åtanke*. Jämfört med det engelska blir annat underbeskrivet.
Författaren skriver bitvis om sin egen släkt – Montefiore. En i den släkten var den förste brittiske jude som adlades och andra har varit framgångsrika i ekonomi, vetenskap och annat samt agerat och spelat roll i och kring Jerusalem ungefär de sista 150 åren. Författarens egen närhet till detta ger boken en nyans, skapar en speciell intresseinriktning och leder nog till speciella sympatier. För den skull blir inte boken icke trovärdig. Långt därifrån! Men man bör ha det i åtanke. Det som sägs är ett urval och det finns mycket i Jerusalems historia som då inte blir sagt, människor som inte nämns och värderingar som andra ser annorlunda på. Vem skriver för vilka? bör man alltså ha i bakhuvudet – här som alltid.´

Översättningen är dålig!! Indeed skulle britterna tillägga.
När det berättas om den process där skilda skrifter från olika epoker förenas till det vi kallar Bibelns Gamla testamente eller när ett antal Suror förenas till Koranen är det engelska ordet compile helt rätt att använda. Försvenskningen kompilera kan väl förekomma som språkliga olycksfall i akademiska uppsatser men när det ordet i en populärhistorik bok används i stället för samla eller sammanställa eller hopfoga – varierat beroende på sammanhanget – tyder det på översättarslarv, ett exempel på onödiga anglikanismer som retar en språknörd som jag.
Vidare verkar det som om översättaren väl förstått orden författaren använder men inte alltid saken han säger. Det pratas till exempel om evangelister lite här och var i bokens andra hälft. När sammanhanget visar att den sak det gäller är omvändelseförkunnande missionärer blir evangelister rätt ord men när översättaren använder exakt samma glosa också när saken och sammanhanget innebär evangeliska eller evangelikala tyder det på att hon inte fattat saken, bara orden. Som språk- och översättningsnörd tycker jag sådant i onödan skämmer.

Trots allt är det en intressant och läsvärd bok.

---

*  Detta analogt med att när man orienterar med karta och kompass bör man känna till och stundom korrigera för ”kompassens missvisning” på en och annan grad. Fenomenet kommer sig av att de geografiska och magnetiska nordpolerna inte exakt befinner sig på samma ställe.