stigstrombergsson

För en tid sedan drog en präst i Aspeboda församling, Västerås stift, igång ett debatthalligalli på webben och annorstans. I en ”debatt”artikel i Kyrkans tidning utgjöt hon sitt obehag över och sin otro på att Jesus lidande och död skulle inneburit försoning för människornas synder. Hon har sedan lagt ut texten ytterligare och är nu anmäld till Domkapitlet – den kyrkliga myndighet som ansvarar för att präster lär och församlingar fungerar rätt. Hon har också kallats till samtal med stiftets biskop. I dagens Kyrkans tidning dras saken ytterligare ett varv och prästen ifråga ges tillfälle att genom en lång intervju formulera ännu fler förnekelser av vad som enligt Kyrkoordningen är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Det är mycket i denna historia som förbryllar mig. Dit hör dock inte att Kyrkans tidning gör en stor artikel av eländet. Att uppmärksamma det onormala och avvikande är medias roll och naturliga sätt att reagera. Om en hund biter en brevbärare nämns det inte i pressen men för några år sedan kunde jag i Lokala Världsbladet (alltså Piteå-tidningen) läsa att en brevbärare bitit en hund – i Australien! Analogt med detta blir det medialt ointressant att porträttera präster som tror på förlåtelsen, försoningen, nattvarden, uppståndelsen etc men det blir ett scoop när man hittar någon som förnekar hela härligheten. Kanske skulle dock Kyrkans tidnings tajming varit bättre om man väntat till efter helgerna i stället för att publicera nu i Stilla veckan.

Många på nätet ställer frågor och formulerar kritik mot prästen ifråga. Många webb-funderar också över den utbildning och antagning som skett och som lett till detta resultat. Och flera funderar på hur biskop och Domkapitel i Västerås kommer att hantera läroavvikelserna.

Vad gäller utbildningsvägen prällaten genomgått kan jag ha några små aningar. Utbildningen av präster går så till om den följer normalvägen att den börjar med Svenska kyrkans grundkurs på någon av de folkhögskolor som har uppdraget att ge den. Sedan följer teologiutbildning på något statligt sekulärt universitet varvat med så kallad parallell kursverksamhet i kyrklig regi fram till en akademisk examen. Slutputsningen av kandidaterna – då antagna i något stift – sker sedan vid Pastoralinstitutet i Uppsala eller Lund.

I denna långa kedja måste då någonstans grumliga signaler sänts och då framför allt i den riktningen att blivande prästers egna föreställningar och tankar uppmuntrats så till den milda grad att Kyrkans lära satts i andra hand. Med det förhållningssättet blir det lätt så att församlingarna kommer att ses som tummelplats för prästernas individuella egenheter, inte prästerna som tjänare åt församlingarna. Ska jag vara ärligt tror jag att flera elever med svag kyrklig hemvist nog får sådana intryck framför allt i slutet av sin utbildning.

Men sedan då? Kanske var den nu aktuella prästen inte så förnekelsesäker under åren av förberedelse utan har nått sina uppfattningar längre fram. Intervjuartikeln antyder i den riktningen. Och då blir det ännu fler ”Varför?” från min sida.

Varför har hon inte själv insett att hon nu avviker så mycket från vad som förväntats och det hon lovat att det nu i respekt för avgivna prästlöften är dags att ta sin mats ur skolan? Alltså själv begära att bli befriad från att i uppdraget som präst representera Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära? Var är självaktningen?
Och var är moralen? För det kan väl inte vara rätt att lyfta lön när man inte gör sitt jobb utan sysslar med annan förkunnelse på arbetstid? Hur tänker hon själv?

Varför har inte hennes arbetsledare tagit tag i situationen och – i alla fall efter hennes debattartikel – rätt och slätt bänkat henne? Eller gett henne ickeprästerliga arbetsuppgifter? Det finns ju en kyrkoherde i pastoratet som har ansvar över att allt i församlingen följer Kyrkans tro och ordning.

Varför har inte de förtroendevalda, som sedan Kyrkan skildes från staten flyttat fram sina maktpositioner och bedömer sig vara goda uttolkare av och värnare om Svenska kyrkans karaktär av Evangelisk-Luthersk folkkyrka, tagit sitt ansvar som lokala arbetsgivare när en i personalen så flagrant uppträder illojalt mot ”företagets idéer och produkter”?

Man kan ösa galla över prästen själv och lite av den sleven är på sin plats. Men de systemfel som lett fram till läget måste också gallas. Den serie av försummelser och tillkortakommanden hos högre och mer centralt satta personer som lotsat fel eller inte lotsat alls behöver också avslöjas och klandras. Faktiskt.

Utöver detta har Dag Sandahl skrivit klokt i ämnet – här.